Lotta Olssons poesi är så snygg och sval att man blir alldeles tokig

Magnus Ringgren

helskärm

Lotta Olsson är fena på bunden vers. Hon har övat flitigt i tidigare böcker samt som dagsversskrivare. Versen i den nya boken Himmel i hav är en variant på terziner, treradingar som flätas samman med konstfulla rim. Det är mycket skickligt gjort. ­Ibland kommer man att tänka på Hjalmar Gullbergs Terziner i okonstens tid, ­ibland på Lars Forssells sonetter. Det är en äldre tids verskonst hon anknyter till, inte det medvetna brott – eller slarv – med sträng form som varit ganska vanliga från 80-talet och framåt.

Den mytologiska grunden utgörs av historien om Persefone, hon som rövas bort av underjordens dödsgud Hades men som får leva halva året i ljusets värld med sin mor Demeter. Myten har med årstidsväxlingar att göra, men Lotta Olsson omformar den till att handla om en flickas kvinnoblivande. Hon tycks berätta en historia om två hästtjejer som är varandras spegelbilder. Den ena försvinner in i dödsriket och den andra blir kvar för att minnas och försonas. Men båda finns egentligen inom poeten själv. Barn och kvinna betraktar varandra på var sin sida om en avgrund som endast kan överbryggas av poesin. Brytpunkten mellan de båda världarna finns i sexualiteten, hos ”mannen som befriar, men är mitt mörker”.

Hela boken igenom pratar Jung med Freud, myt med personlig djuphistoria. Svärtan är het, och den hotar ständigt att flamma upp igen.

Men det blir så blankt och snyggt och svalt att jag blir alldeles tokig på den här texten. Den är blott versens yta. Det luktar inte ens häst om den, än mindre död och myt. Visst – hon kan tala om ”snor, saliv och slem och sprit och fett”. Men det känns som en påtvingad avvikelse från diktens egentliga tonläge som är antikiserandets ädla enkelhet och stilla storhet.

Boken förminskar sitt ämne och förstorar sin stil. ”Klangen behöver en kropp för att klinga ur djupen och stiga.” Den får två kroppar, men de är genomskinliga – ett barn och en vuxen som sluts in i en egen värld av vers och speglingar och aldrig riktigt når ut till mig som läser dem.