Petrarca älskar Laura

CLAES WAHLIN läser om en modern människa som fyller 700 år just i dag

helskärm

I dag, den 20 juli, är det exakt sju hundra år sedan Eletta Canigiani under en synnerligen svår förlossning där såväl mor som barn var nära döden, födde den man som med tiden skulle bli en av de allra mest kända och beundrade diktarna: Francesco Petrarca. Inte ens Dante kunde tävla med Petrarca i popularitet, i varje fall inte förrän i början av 1800-talet.

Petrarkismen, som florerade under den italienska renässansen, hyllade och imiterade författaren till Rime eller Il Canzonieri, kärlekssonetterna till Laura av vilka ett urval har översatts till svenska av Ingvar Björkeson (Kärleksdikter, 1989).

Petrarca är på många sätt en anomali. Samtida författare som skrev på folkspråken och för utomkyrkliga sammanhang, som Boccaccio eller Chaucer, förutsatte i alla fall delvis ett muntligt framförande, vilket kompositionen av såväl Decamerome som The Canterbury Tales visar med sina respektive berättare och inskrivna publik. Petrarca är närmast romantisk i sin isolering, ständigt reviderande sina alster, orolig för sitt eftermäle och med framtida läsare i åtanke (men även Chaucer uttrycker oro för vad opålitliga kopister ska göra av hans manuskript).

Petrarca har - liksom den av honom högt beundrade och ofta apostroferade Augustinus - kallats den första moderna människan. Beskrivningen är givetvis färgad av den renässanshumanism han själv var med att initiera, men även av sena tiders romantiska syn på författaren som skapar i ett slags splendid isolation. Den romantiska auran kring exempelvis den berömda bergsbestigningen av Mont Ventoux 1336, med Augustinus Bekännelser i handen, bleknar onekligen något av vetskapen att både hans bror och en bärare var med om att äntra den nära två tusen meter högt belägna toppen.

Anders Hallengrens monografi Petrarca i Provence kommer lagom till sjuhundraårsjubileet och är den första ägnad Petrarca på svenska sedan F A Wulff skrev sin monografi för ett knappt sekel sedan, till "jubelfästen" 1904 (utkommen först 1907). Hallengren fokuserar Petrarca själv och dennes tid. Således får Secretum meum (på svenska av Birger Bergh 2002, Min hemlighet) och De Vita Solitaria, om det ensamma livet, störst utrymme. Receptionen är alltså en annan historia.

I Petrarca i Provence möter läsaren klassicisten, den kritiske katoliken och den i vågor djupt ångerfulle exilförfattaren. Exilen berodde på att fadern, Pietro Petracco, liksom dennes vän Dante, tillhörde fel parti (de vita) i Florens. Förvisningen ledde så småningom till Avignon i Provence, den plats där de franska (mot)påvarna huserade och vilkas ogudaktiga leverne skulle komma att reta Petrarca. Men det är även den plats där han under en morgonandakt i april 1327 första gången såg Laura, en syn som skulle förfölja honom livet igenom som föremål i kärleksdikterna, men också i projicerad form, som en kärlek till den försvunna antiken och dess författare.

Som Hallengren är noga med att framhålla finns det två Petrarca, en klassicist som författar skrifter och brev på latin, fyllda av citat och allusioner till Cicero, Horatius, Ovidius eller Vergilius, och en som på italienska förtvivlar över sin kärlek till Laura och livet igenom arbetar med sina sonetter, sestiner och canzoner. Aldrig mötas de två.

Petrarca fungerar närmast som en levande symbol för en tid som just upptäcker antiken och i hägn av den till kroppen fientliga kyrkan känner sådant som antikens författare utan vidare kunde skriva om: kärlek och lust. Det var väl inte alltid som man lyckades förena dessa motsatser, trots - eller kanske på grund av - alla de kristna "översättningar" av antikens skalder, som den franska, mycket spridda anonyma Ovide moralisé där Ovidius med hjälp av allegorier vänds upp och ner för att bli alldeles rumsren.

Hallengren antyder ett slags psykologiska bevekelsegrunder till Petrarcas gärning: moderns död när han endast är fjorton år som förklaring till ett existentiellt tomrum, och ett fadersuppror (trots att fadern dog när Petrarca var tjugotvå) som gör honom ärelysten (kanske är det Dantes skugga som hotar att skymma varje italiensk författare). Jag tvekar en smula inför Hallengrens spekulation, framför allt eftersom det kan vara svårt att i litteratur av tidigt datum skilja mellan psykologi och retorik.

Ärelystnaden fanns förvisso där, att som den förste sedan antiken låta kröna sig till "magnus

poeta et historicus" på Capitolium är bara ett exempel. Men att den förlorade kärleken till modern skulle överföras till den gäckande Laura, denna unga kvinna som han dyrkar på avstånd, kan lika gärna läsas i förhållande till de välkända, och av Petrarca beundrade occitanska diktarnas favoritrepertoar, kärlek på avstånd, med Jaufre Rudel och dennes "amor de lonh" som parad-

exempel.

Men detta är anmärkningar i marginalen, Hallengren gör heller ingen stor sak av det. Och bokens nätta format döljer så vackert den omfattande forskningen i såväl sekundärlitteratur som i relevanta manuskript. Petrarca i Provence fyller helt enkelt ett av många tomrum i den svenska trecentoforskningen (om italiensk konst och kulturhistoria på 1300-talet), en tid när Dantes, Boccaccios, Petrarcas och Chaucers texter och vägar korsas, och, ja, till och med svenska Birgitta var i Rom samtidigt som Petrarca, jubelåret 1350. Kanske sågs de, om än på avstånd.

Litteraturvetenskap

Claes Wahlin