Finsnickrad spänning

Claes Wahlin

Lars Mytting fortsatt fixerad vid trä

helskärm

Möbelsnickeri, valnöt, björkskogar, ved i alla dess stadier och former – det verkar onekligen som om den norske författaren Lars Mytting har ett slags fixering vid trä. Först kommer boken Ved, sedan debuterar han som romanförfattare med Simma med de drunknade, där det som binder samman de olika karaktärerna i ett antal europeiska länder och som spänner från första världskriget till början av 90-talet, är just trä.

Edvard Hirifjell är 23 år, han förlorade sina föräldrar 1971: de dog under egenartade förhållanden under en resa i Frankrike. Edvard har växt upp med sin farfar på en gård i Norge, de är ­potatisbönder. Men det finns något oförklarligt med händelsen 1971, något farfadern aldrig har velat prata om. När denne dör börjar Edvard söka i sitt förflutna, efter vad som egentligen hände under den där resan när han var tre år. Edvard var nämligen med, men var försvunnen i fyra dagar innan han hittades av fransk polis på en läkarmottagning.

Edvards farfar hade en bror, Einar, som tycks ha med saken att göra. Han försvann till Frankrike för att bli möbelsnickare med art déco som estetisk preferens. Edvard får upp ett spår efter sin försvunne släkting, snickarvirtuosen, och hamnar ganska snart på Shetlandsöarna där han träffar Gwen, som visar sig vara dotterdotter till Duncan Winterfinch, en man som blev rik på trähandel. Och det är någonting med ett arv, och ett sedan länge försvunnet parti valnötsträ av högsta kvalitet, värt en förmögenhet.

Så mycket mer vore det synd att berätta om vad som händer i den här romanen, eftersom det är en spännande, bitvis rafflande historia. Mytting rör också vid ett tema som jag tror inte är alltför utforskat i norsk romankonst, hur kriget skuggade efterkrigs­tidens samhälle där en del ­varit tyskvänliga, andra motståndsmän. Men vad som är romanens verkliga styrka är språket, som denna intrikata historia kring skuld, arv och släktschismer kläs i.

Vi möter en sinnlig, utmejslad prosa där varje doft, smak och beröring mejslas fram som vore sinnesupplevelserna en själens motsvarighet till utsökt träsnideri. (Kanske skriver Mytting sina böcker med en blyertspenna av trä.)

Språket går, trots en inte helt smidig översättning (den norska satsbyggnaden lyser emellanåt igenom, boken borde ha korrekturlästs en gång till; dirigentens namn är Klemperer, operan heter Tannhäuser, och historielektion stavas så), nästan på tvärs mot det ofta mörka, förborgade innehållet.

De personer vi möter är inga harmoniska eller grunt tecknade individer. De dras med skuld och bär på hemligheter, beter sig emellanåt både oresonligt och kanske omoraliskt. Likväl skildras de med sympati och en humanistisk blick. Vi möter ett antal gestalter som bär historien med sig, som har låtit de mest skiftande erfarenheter – Ravensbrück, konsten att bygga en båt, vetskapen att ta in fåren innan isklumparna fastnar i pälsen – etsats in i personligheten. Historien har täljt, snidat och putsat dem.

Simma med de drunknade är Myttings andra roman (debuten Hästkrafter finns på svenska). Redan anas ett författarskap av betydelse. Om jag har någon invändning, så är det romanens allra sista sidor. Det känns som om Mytting inte riktigt har bestämt sig för hur den sista finishen skulle läggas.

Men en finsnickare vill väl alltid ha något kvar att putsa på.