Cilla Naumanns ”Springa med åror” – en känslomässigt stark berättelse
Uppdaterad 2012-09-22 | Publicerad 2012-09-21
Barbro Westling får en klump i halsen
”Jag har krafter. Jag fruktar ingenting. Ljus är himlen för mig” lyder den dikt av Edith Södergran som den tidigt bortgångna modern lämnar efter sig i dödsannonsen.
Spöklikt ekar orden i dottern Monika. Hon, enda och efterlämnade barnet, ska inte låta sig nedslås, hon måste fortsätta, genom alla förluster som väntar.
Springa med åror är en känslomässigt mycket stark berättelse. Det är från början ”sista kvällen” och verklig kärlek, död och känslan av att allt snart ska gå förlorat är ständigt närvarande när historien kapitelvis rör sig mellan nu och då.
Årstidsväxlingar och år som går i det halländska kustlandskapet. Åkrar och betesmarker slutar i glittrande hav men är en landsbygd i socioekonomisk förändring. När Monikas far, den trygge lantbrukaren Ivan, säljer av till doktorsfamiljen från stan börjar det som fortsätter i villabebyggelse och finare förortsliv. Men framför allt börjar Monikas möte med den världsvana sommargästen Johanna och tillsammans ger de sig hän åt tonårens hemliga vilda.
Tills sommaren är över. Eller någon mer intressant dyker upp. Naumanns styrka som författare är att hon förmår skildra olika människor med så stor trovärdighet. De förblir lättillgängliga och ändå uppstår det djup kring dem. En scen lämnas när det väsentliga väl är sagt. Språket är både effektivt och skapar effekter. När man tror sig veta precis hur det ska gå, kommer en oväntad vändning.
Det är Monikas erfarenhet vi delar genom förloppet. Hur hon förälskad upptäcker en annan spännande värld genom Johanna men samtidigt hur denna värld berövar henne på värdet i den tillvaro hon har. Sakta men säkert återerövrar hon denna genom att bli kvar på gården, omfatta livet där och känna Ivans och sin egen lukt, av ladugård, kropp och jord, gå igen hos den älskade sonen Lasse. Han som inte är som andra.
Naumanns roman följer många spår. När jag med en klump i halsen slår ihop boken och ändå känner hur berättelsen snabbt löses upp kan det faktiskt bara förklaras med att spåren kanske är för många. En viktig berättelse är det likafullt.
