Poesi med tuggmotstånd
Publicerad 2012-09-07
Paul Muldoons ”En hare på Aldergrove” är dikt för den som sällan läser dikt
De fattiga provinserna på norra Irland brukar uppmärksammas för tre ting. Stridigheterna mellan katoliker och protestanter. Att Titanic byggdes i Belfast. Och för att denna lilla plätt på jorden är hemort för några av samtidens allra bästa poeter med Seamus Heany i spetsen.
Heanys yngre kollega Paul Muldoon är en värdig arvtagare. Han är född 1951 och numera verksam vid Princeton i USA. När ska svenska universitet börja intressera sig för poesi?
Muldoon och Heaney har mycket gemensamt. De vårdar sig om den virtuosa poetiska formen. Båda har tagits i anspråk av platsens ande – de är lokala, skriver om vad som finns inom synhåll. Båda är stolta över sin bildning – Muldoons lärdom är nog den vildaste, och i detta kan han erinra en del om Gunnar D Hansson.
Ameso – ”jag är här” på iriska – skulle barnen svara vid uppropet i skolan. Många av Paul Muldoons dikter är just här och nu, men de får alltid en vacker virvel av associationer kring sig, en värld växer fram ur detaljen. Det finns så mycket som ännu väntar på en plats i språket, och poeten är alltid redo att fånga det, allt från snömannens fotspår till de döda hästarnas skelett under golven i hembyn. Att försöka pressa någon enkel moral ur dessa bångstyriga små historier skulle dock mest framstå som komiskt.
Dubbelexponeringarna ur vilka metaforer och samband växer är Paul Muldoons främsta verkningsmedel. De blir allt fler och mer intrikata med åren. Hans senaste diktsamling Maggot är en av de mest komplexa böcker jag har försökt komma till tals med. Muldoons bilder är inte alltid behagliga, men det finns nog ändå en vilja att bortom dem försöka nå själens radikala oskuld. Han har sett KGB:s tortyrkammare i Vilnius men behåller sitt goda poetiska humör. Han är så upp över öronen förälskad i det poetiska språket att han ibland
står halvt bortvänd från läsaren. Men med en liten diskret hostning kan vi åter påkalla hans uppmärksamhet. I grund och botten vill han få in oss i sin värld, han var bara lite disträ en stund.
Lars-Håkan Svenssons lysande tolkningar i den nya urvalsvolymen En hare på Aldergrove visar fram Muldoon från hans mest kommunikativa sida. Det här är dikt för den som sällan läser dikt men som vill ha nåt starkt att tugga på.
