Varulven - en svensk förbannelse

Kalle Holmqvist

Tron på människor som blir blodtörstiga och ludna har rötter även i Sverige

helskärm

I dag kanske de flesta förknippar varulvar med Twilight-filmerna eller andra Hollywoodproduktioner. Men tron på att vissa människor kan förvandlas till varg har gamla rötter, även i Sverige. I Ella Odstedts klassiska verk Varulven i svensk folktradition finns olika varulvsberättelser samlade. Boken gavs ut första gången av Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala 1943, och har nu kommit i nyutgåva.

Påfallande många historier handlar om hur människor blir förvandlade till varulvar av finnar, ”lappar” ­eller ”zigenare”. Ofta handlar det om att ­någon försökt lura en finne eller en same, som hämnas genom att kasta en varulvsförbannelse. Det är lätt att läsa in främlingsrädsla och ­rasism i dessa berättelser. Men de skulle lika gärna kunna tolkas som sedelärande historier med ett närmast antirasistiskt budskap. Var inte elak mot andra för då kan det sluta illa! Hur minoritetsgrupperna själva förhållit sig till den här typen av historier finns det vad jag vet inga studier av. Men givetvis kan både samer och romer ha haft intresse av att upprätthålla tron på att de kunde förbanna sina fiender. Trolldomsryktet kan ha tjänat som ett skydd mot förföljelser.

Folktron är ett slags icke-officiell religion som levt kvar vid sidan om kyrkans läror. En anledning till att berättelserna om varulvar och andra otäcka ­varelser fick sådan spridning är att de har ett underhållnings­värde, oavsett om man tror på dem eller inte. Ungefär samma funktion som skräckfilm har i dag. Vi gillar att bli lite lagom rädda, under kontrollerade former. Kanske som en verklighetsflykt, men även som ett trots allt ganska förnuftigt sätt att gestalta den ­ångest och oro som alla normala människor känner ­ibland.

Nöjesindustrin upptäckte tidigt vilken lönsamhet det kan finnas i monster. Men det vore roligt om Hollywoods exploatering av gamla legender också kunde bidra till ett ökat intresse för svensk folktro. Att läsa nyutgåvan av Ella Odstedts bok kan i så fall vara en bra början. Det vore förstås också bra om fler kunde inspireras till att studera det gigantiska käll­material kring svensk folktro som ligger begravt i arkiv och på ­akademiska institutioner.