Täthetsteoremet sviktar under sin tyngd
Publicerad 2012-11-01
Poesi från en textmaskin uteslutande av text - egen och andras
I vetenskapsteorin är ett teroem en bevisad sats. Man kan undra vad begreppet har i estetiken att göra där allt flyter, där allt är beroende av avsändare, medium och mottagare. När Helena Eriksson kallar sin nya diktbok Täthetsteoremet tror jag att hon på ett allmänt plan vill låna lite glans från filosofin. Detta är en väl etablerad trend i samtidskonsten. Mer i detalj är det den poetiska rörelsen som metaforiskt ska försöka återspegla bevisprocessen.
Boken är alltså anspråksfull i tonen men ett anspråkslöst fysiskt ting. Den innehåller till och med olika papperskvaliteter, ett bevis på fattigdom som småförlag ofta tvingas stå ut med. Finns det nån dold ofullkomlighetens estetik i det där?
Som så många andra numera skriver hon långdikt, och den blir kanske lite mera långprat än vanligt. När en svårbemästrad form blir mode tappar den spänsten. Boken sviktar under sin egen tyngd. Ledmotiven sitter visserligen där de ska, och de varieras som de ska. Modernismens lärdomar lever kvar i det eftermoderna. Men materialet består nästan uteslutande av text, egen och andras: det fysiska är reducerat till en boksida. Kropp och värld är text, inget annat. Hållningen brukar kallas språkmaterialism, och den har dominerat poesin i ett par decennier. Jag börjar undra om det inte snart är dags för en ny attack in mot det poetiska.
Jag har fäst mig vid en av trådarna i Helena Erikssons väv som på ett mer livsåskådningsmässigt plan verkar välbekant. Människorna är skådespelare som intar rollfigurernas positioner. Koltrast och näktergal förväxlar sina sångröster. Man och kvinna byter namn med varandra, klär ut sig till varandra.
Efterhand utvecklas dikten till nåt slags dataspelsversion av Jean Genets inverterade moralvärld som den gestaltas i Fassbinders film Matrosen och stjärnan. Motsatserna slår över i varandra men själva hierarkierna tycks bestå. Alla mönster är skavande strikta men ändå märkvärdigt lockande. Den stora Kometen (från slaget vid Hastings år 1066) är ett järtecken för alla tider, en gudomlig eller strukturell plan som ingen kan smita från. Är det här bara ett avkok på Foucault och andra som folk lärde sig utantill på 80-talet eller något självständigt tänkt? Jag anser inte att Helena Eriksson kommer med så mycket nytt i frågan.
Av en författare finns inte många spår i Täthetsteoremet; det här är en textmaskin. Den talar ganska underhållande, ibland till och med vackert, men med en antydd plåtton i rösten. Det kanske inte finns så mycket mera att göra i det nykonkretistiska facket än att variera väl etablerade metoder och idéer.
