Makt och underkastelse till pumpande beat

Aase Berg läser Kristofer Folkhammars nya diktsamling

Av: Aase Berg

Publicerad:
Kristofer Folkhammar (född 1983) är poet samt kritiker i Aftonbladet.
Foto: Samuel Ad Martín
Kristofer Folkhammar (född 1983) är poet samt kritiker i Aftonbladet.

I bra poesi är rytmen och musikaliteten ofta viktigare än innehållet. 

Det blir ovanligt tydligt när jag läser Kristofer Folkhammars nya diktsamling I takt, inatt. ­Titeln inte bara påstår att det utövas en rytm, den iscensätter också rytmen. 

Jag associerar omedelbart till sex, eller någon annan form av fysiskt pumpande beat. Och redan i förlagstexten får jag veta vad dikterna handlar om: att ”ett ’Vi’ försöker locka till sig ett ’Du’ genom ramsor och rim”.

Vilka är det då som ingår i detta Vi, som lockar duet att komma och ”vila på vår sida”? Eller mer vulgärt, efter antydningar om ”piss” och ”svalg”, att ”svälja på vår sida”. 

Vi:et leker med kroppens och tankarnas rytm. Locksången verkar sympatisk till en början, men tonar snart över i något mer klaustrofobiskt. Är det pockande vi:et verkligen en möjlig gemenskap? En önskedröm, en utopi? Eller tvärtom någon form av manipulativ grooming? 


Leken visar sig vara komplex, och handlar inte särskilt mycket om en inbjudan till härligt samkväm, snarare om makt och underkastelse: ”Testa dig fram/ till en famn/ där du plockas isär/ till ett köns kära besvär”.  Dessutom blir teckningarna av Leif Holmstrand, som åtföljer texten, allt mer spattiga och obehagliga.

Jag ryser särskilt inför bilden av en sprucken hand omgiven av små elaka dinosauriemissfoster. Teckningen har titeln ”Three potential gatekeepers”. I själva verket kanske det talande vi:et är ett gäng uppfostringslystna grindvakter: ”Bräcklighet och styrka/ nästan samma piss/ du knackar hårt på glaset/ men vårat hus är nöjt”. 


Tyvärr är abstraktionsnivån onödigt hög. Ramsor och rim är inte samma sak som suggestion – en vaggande rytm räcker inte för att skapa laddning. Jag hade önskat mig mer konkretion. Vagheten hos vi:et skapar en ökande känsla av övergivenhet hos läsaren. 

Möjligen är det just denna konturlösa ensamhet Folkhammar är ute efter att gestalta, även om jag tycker att han kunde ha gjort det snäppet tydligare: Till och med i de mjuka stunderna – här finns också en varm och stark man insprängd, som är en trygghet för du:et – så tycks gemenskap vara samma sak som manipulation.


I slutändan läser jag alltså diktsamlingens löften som en illusion, rentav ett hot. ”Vi lockade med takter/ det var nog inte mer/ vi höll dig kort om natten/ fast vi blir fler och fler”.

I takt, inatt är alltså irriterande på grund av kravet att följa ett egentligen rätt okarismatiskt och karaktärslöst Vi. Eller, vid närmare eftertanke vill jag byta ut ordet irriterande mot fängslande, med dubbelmeningen i åtanke. Att läsa I takt, inatt är som att bli värvad till en otydlig sekt.     


Kristofer Folkhammar är kritiker i Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Aase Berg, författare samt kritiker i Dagens Nyheter.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN