Kåta killar på bögarnas skola

Begäret till män ligger som en tjock dimma i Kristoffer Folkhammars nya roman

helskärm

När jag gick på gymnasiet älskade jag de franska fotograferna Pierre et Gilles och den storslagna värld av fantastisk skönhet som deras bilder iscensätter: glamorös och glossig, kitschig och överdriven. En värld som till stor del utgörs av kliché­bilder av män: matrosen och sjömannen, byggarbetaren, soldaten, badvakten, cowboyen …

Och en allt igenom manligt homosexuell värld, där alla bilder av män skildrar dem som erotiska objekt: avklädda, vältränade, begärliga…

Jag tänker på Pierre et Gilles när jag läser Kristofer Folkhammars Magisterlekarna, där höstterminen precis har börjat på det besynnerliga Läroverket. I de persiko­rosa korridorerna rör sig kompiskvartetten Tim, Paul, Fred och Noak, som sneglar ogenerat på Charles, skolans snyggaste kille, som i hemlighet ligger med Magistern, i en relation av dominans och underkastelse.

Läroverket, som är spelplats för större delen av boken, är en miljö konstruerad av element från amerikanska high school-filmer, med samma uppsättning schablonfigurer och med sin egen logik. Alla på skolan är besatta av Sångtåget som går av stapeln i december: ett slags luciatåg som föregås av en komplicerad uttagningsprocess där de ansökande på antikt vis måste visa sina färdigheter i gymnastik, brottning och vältalighet för att få en chans att medverka.

Men mest utmärkande är att alla på Läroverket är män. Det är en plats befolkad uteslutande av homosexuella ynglingar och deras lärare. Här nämns inte heterosexualiteten med ett ord, vilket gör att ingen behöver förhålla sig till den.

Allt begär utgörs av mäns begär till män. Och det är minst sagt gott om begär, det ligger som en tjock dimma i korridorerna, där blickarna far över studsande lockar och bulliga skinkor.

Det är också begäret, framför allt det som liksom ligger inbäddat i språket, som driver Magisterlekarna framåt. Handlingen är, som high school-genren föreskriver, till större delen rätt banal: konkurrens och intriger i skolkorridorer inför den stora ceremoni som markerar terminens slut. Men Kristofer Folkhammars språk är ömsom melodramatiskt, barockt, skört och smeksamt snuskigt, laddat med lust och drömmar.

Jag tänker på Eli Levéns Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, Martin Tistedts Vår och Monika Fagerholms Diva, som alla i själva stilen ger uttryck för den ungdomlighet böckerna beskriver, där sprittande livslust, ny­fikenhet och kåthet blandas med förvirring och vilsenhet.

Folkhammars schablon­artade läroverk har både sina fördelar och nackdelar: den estetiska effekten är snygg, men ibland är det i svåraste laget att hålla isär Tim och Fred och Paul och Noak (och Chad och Frank och Nick), och därmed att engagera sig i dem på riktigt.

Men berättelsen blir både mörkare och mer dramatisk mot slutet, och den stränge Magistern blir begriplig, till och med mänsklig, när hans bakgrund rullas upp. Han kan bara njuta av sex i strikt kontrollerade maktrelationer där han är den som bestämmer, vilket är ett sätt för honom att hantera hela sin tillvaro, och sin personliga historia som präglats av våld.

Här bränner Magisterlekarna till: är den i själva verket en kritik av det den gestaltar? Av den glättiga, glittrande version av bögvärlden som underhållningsvärlden och populärkulturen gärna saluför, som är en tunn sockrig glasyr över en lång historia av utsatthet, skam och smussel?

Romanen älskar sitt eget universum, vältrar sig njutningsfullt i det, men det på samma gång melodramatiska och mollstämda slutet är vad som verkligen stannar kvar.

Therese Bohman

Kristofer Folkhammar är kritiker på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hans roman av Therese Bohman, författare och kritiker på Expressen