Hela Östeuropa är ett gigantiskt ”huuu”
Den hyllade författaren Geert Mak fattar inget om Europa
Publicerad 2023-09-12
Geert Mak siktar på det stora svepet. ”Drömmen om Europa – Resor i det tjugoförsta århundradet” heter hans tegelsten på 650 sidor, och den holländske författaren vill inget mindre än att förstå vår kontinent. Vad är Europa i dag? Vad blev det av drömmen om den europeiska gemenskapen? Mak reser från Nordnorge till Samos och träffar borgmästare, flyktingar och banktjänstemän.
Han går i sina egna fotspår – 1999 gjorde han en liknande resa, och nu söker han upp samma människor. Vad blev det av dem? Överallt finner han besvikelse och ilska. Den östtyska familjen som hade förhoppningar om väst förlorade sina besparingar i en bluffhärva. De franska fabrikerna har ersatts av shoppingcenter och affischer på Le Pen. De brittiska arbetarna är arga på EU, de ungerska politikerna likaså. De östeuropeiska dissidenterna som blev hjältar efter murens fall har nu jagats i exil av antisemitiska gäng. Floder torkar ut och isar smälter. Ingen tycks vara nöjd.
Det jag ser i Maks bok är ett Europa som förlorat sin produktiva bas, och som låter utbildning och välfärd förfalla. Det bådar inte gott inför framtiden. Vad som inte heller bådar gott är att Maks bok har hyllats av The Guardian och Financial Times samt fått pris för årets politiska bok i Tyskland. Mak är nämligen själv ett exempel på Europas stora problem.
Trots alla sina resor kan han inte kliva ut ur sin västliberala moralism. Noll analys, enbart åsikter. Brexit? Huuuu. Trump? Huuuu. Katalansk separatism? Huuu. Hela Östeuropa är ett gigantiskt huuu. De enda människor som faktiskt skildras som människor i Maks skildring av Östeuropa, är de som vill att Östeuropa ska bli precis som Västeuropa. Alla andra är farliga och obegripliga. Det här är ett citat från hans besök på en restaurang i Belarus: ”En man och en kvinna hade under tiden börjat sjunga belarusiska visor utan att le en enda gång, servitriserna var klädda i 'nationaldräkt' med kjolar som var så korta att de med nöd och näppe täckte de mest privata kroppsdelarna, maten var lika vidrig som vanligt, värmen var outhärdlig.” Föreställ er motsatsen, en vitrysk författare i Amsterdams prostitutionskvarter – hur påklädda är kvinnorna där, hur mycket ler de?
Men Mak kan inte förstå Östeuropa, i hans ögon har det bara en uppgift: att bli som väst, och när det inte verkar intresserat skakar han på huvudet. Det får mig att undra om västeuropéer ens kan skriva om Östeuropa. Jag kan inte dra mig till minnes någon som inte haft det här perspektivet, alla skriver på Timothy Garton Ashs vis, de har bara förflyttat sin avsky mot kommunismen till högerextremismen. Det må vara hänt – men värre är att de inte vill förstå, de vill bara fördöma. De kan inte se att Brexit, Orbán och katalansk separatism beror på något, att allt som sker har orsaker. I deras ögon är det bara onda politiker som manipulerar okunniga människor. Tydligt är dock att boken skrevs före Ukrainakriget, eftersom Zelensky beskrivs som en östeuropé. Det vill säga en inkompetent korrupt skådis.
Inte heller kan Mak skriva om Sydeuropa: kapitlet om den grekiska krisen är rent felaktigt. Han påstår att krisen inte hade något att göra med finanskrisen utan var en helt egen kris, och upprepar därefter de typiska myterna om grekisk offentlig sektor. Utan fotnoter, naturligtvis. Hans huvudkälla är den grekiske deckarförfattaren Petros Markaris.
Och just detta exemplifierar Europas problem. En kontinent som styrs politiskt från Tyskland, Holland och Frankrike som dominerar ekonomiskt och diskursmässigt och som är helt främmande för både syd och öst. Och som nu börjar bli främmande för sitt eget folk. En sak är klar: vår räddning ligger inte i att lyssna på Mak. Tvärtom. Efter att ha läst den här boken är mitt mål i livet att aldrig bli en sådan författare som Mak – en västeuropeisk flanör, som strosar runt i världen med von oben-attityd, som ser människor i andra länder som antingen pittoreska, farliga eller i behov av hjälp från väst. Det är sådana som Mak som aldrig märker när tiden ändras. Rätt vad det är blir de slukade av tidens lava och de har inte hört vulkanen mullra.
Det enda kapitel som känns ödmjukt är kapitlet om Maks egen hemby. De gröna slätternas, de soldränkta ängarnas, de sjungande kyrkklockornas Friesland där människor är lyckliga och lever i gemenskap, som han beskriver det. (Ingen vidrig mat här inte.) Där förvandlas han till en medborgare bland andra, flanören är borta, han känner mannen som kör traktorn, han ser byråkratins järnhand ställa till det för skolläraren, han ser den ensamstående bondmodern fängslas för att ha blockerat motorvägen och efter sexhundra sidors fördömande av populism överallt i Europa är det nära att han tar strid för Zwarte Piet.
Ah, Mak! Alla har vi vår svaga punkt.
