Här blir svamlet en briljant självklarhet
Vackert, poetiskt och precist i Lida Starodubtsevas debut
Publicerad 2023-08-21
Varken förlaget eller författaren gör det särskilt lätt för sig. Å ena sidan: trist omslag, intetsägande titel och en baksidestext som låter ungefär som när Claes Bangs karaktär intervjuas om en konstinstallation i Ruben Östlunds ”The Square”: ”Öööh … det handlar om gränser va. Man söker en plats … men den platsen är snarare ett sorts språk, vilket gör sökandet desto svårare”.
Å andra sidan är också Lida Starodubtsevas debut ”En oändligt lång vår” en ganska vag samling noveller. De vill säga något om Karelen, men vad? Oktoberrevolutionen, vinterkriget och segerdagen för nazitysklands kapitulation finns där, men som en dyster och tung fond. Ofta funderar jag på om man alls behöver den kopplingen för att uppskatta berättelserna. Vilket på inget sätt behöver vara en nackdel.
Starodubtseva påminner en hel del om Anna Fock – inte enbart för att båda skildrar splittrade, postsovjetiska samhällen, utan också på grund av de mångsidiga personskildringarna. Här finns karaktärer som lyckas vara helt självklara i all sin skevhet. De är ensamma, isolerade, distanserade från sin plats. Språket är både vackert poetiskt, men också precist. En bröstkorg ”som ett helt orkesterdike”, ett ansikte lyser som en ”nytvättad potatis”. Starodubtseva är översättare och det märks – intresset för ljud och ordens innebörd löper genom hela boken.
Även karaktärerna återanvänds i novellerna. Den som var en bifigur någonstans kan dyka upp som berättare senare. Ibland gör man kopplingen, ibland misstänker jag att jag missar den. I novellsamlingar kan detta vara något som tynger ner helheten – man tvingas leta samband, även när boken kanske inte ens vill det. Här förstärks den tendensen desto mer.
Det är synd att Starodubtseva medvetet glider undan från att bli konkret. I stället för Moskva eller Sankt Petersburg är det bara stora städer, och inte heller de mindre platserna, där man alltid kan söka tröst hos grannen, får namn. Det är som att boken är alltför upptagen med att vara god litteratur, och sådan skrivs genom att inte vara övertydlig. Oftast stämmer det ju, men ”En oändligt lång vår” hade faktiskt tjänat på att docera lite mer.
Ändå råder inga tvivel om att en helhet träder fram. Den må vara svår att sätta fingret på, men det är också en poäng i sig. För hur ska man kunna säga något entydigt om platser vars gränser alltid flyttas runt, om band mellan människor som är tydliga men ändå så avlägsna? Sådana spår lämnar Starodubtseva överallt. Någon karvar in sin egen hällristning i en sten. Ett trevande sökande efter kontakt med en tid och en plats där det finns band som aldrig knyts ihop. Kanske bäst sammanfattat i en av bokens höjdpunkter ”Giordano Bruno eller Om band i allmänhet”: ”Giordano menar att allt övergår i allt, att det är den stora principen bakom alla band. Om allt övergår i allt, hur kan då något upphöra att vara?”. Ja, det låter väl som svammel, men att använda en vetenskapsman som försvarade den heliocentriska världsbilden blir en briljant självklarhet i ”En oändlig vår”.
