Bland supande baggar och isländska trollkonster

Claes Wahlin

”Kungar av Island” en pikareskroman med glimten i ögat

helskärm

”Folk som tidigare trodde på alver och spöken tror nu på konjunkturparametrar och inflationsbarometrar. Och nu är det fullt möjligt att pantsätta fiskarna i havet och ta lån på dem. Därigenom har vår ekonomi blivit mystik, stort trolleri är i svang, kanske magisk realism.”

Den isländska litteraturen hade sin magiska realism redan på sagatiden och det är den genren som Einar Már Gudmundsson återanvänder när han vill skildra, för att inte säga göra upp med, den isländska överklassen. I romanen Kungar av Island bär den namnet Knudsen, vars släkts öden och äventyr följs från 1700-talet och framåt i den fiktiva staden Tangavík. Det är alls inte någon klassisk överklass vi möter. Här finns alla möjliga sorter, lyckade såväl som misslyckade individer. Super gör i princip alla, många slåss och de flesta luras och bedrar.

Här finns snickaren som gör allt från vaggor till likkistor, det senare med sådan iver att han går omkring och mäter folk medan de ännu är i livet. En skådespelande bagge (!) blir alkoholiserad och Tangavík har naturligtvis sin egen byfåne, vilket leder till kommentaren att vår tids byfånar är kändisar: ”medborgare som man gör narr av, bortsett från att det numera sker genom massmedia och att skämten är av sexuell karaktär och försiggår i de övre skikten av samhället, så att folkets breda lager får en känsla av att kändisarnas framgångar och rikedom bara är att jaga efter vind.”

I centrum av denna skröna finns Annfinnur Knudsen, mångbegåvad, rik och den ende som kan förklara Einsteins relativitetsteori. Han föddes under den stora depressionen, dör ”samma dag 2008 som bankerna gick omkull och statsministern bad Gud att välsigna Island.” Nu var det väl inte bara hans fel att bankerna kollapsade, men alla de spekulationer som familjen Knudsen ägnat sig åt sedan Island blev republik 1944 gjorde inte saken bättre: ”En Knudsen som går i konkurs på ett ställe dyker upp välbärgad på ett annat.”

Gudmundsson har tidigare skrivit två böcker om Islands finanskris, vilket rimligen är ett skäl till att denna pikareskroman berättas med glimten i ögat (Henry Fieldings Tom Jones, Thomas Manns Svindlaren Felix Krulls bekännelser och andra romaner om bedragare alluderas till.) De flesta i släkten Knudsen har charm och utstrålning. Det är just det som är problemet, att de slår blå dunster i resten av folket och lurar byxorna av dem. Man trodde ju på alver och spöken redan innan finanskrisen.

Det vimlar av namn, berättelser som avbryts och återupptas, ett slags legering mellan isländsk saga och senare tiders skrönor. Möjligen kan just detta kännas en smula lättviktigt i förhållande till sitt ämne, å andra sidan är satiren kanske den enda genre som biter när det går troll i ekonomin. I alla fall när trollen finns på riktigt och klär sig i kritstrecksrandiga kostymer.