Stasi & staten

Uppdaterad 2013-02-25 | Publicerad 2013-02-22

Kapitalets skumma affärer med diktaturer - då och nu

schnaps Statsminister Olof Palme ­skålar med DDR-ledaren Erich Honecker 1984.

I det antika Rom var de offentliga pissoarerna en lönsam verksamhet. Urinen samlades in och såldes till klädhandlare som använde den för att garva skinn och tvätta ylle. Kejsar Vespasianus (kejsare 69 e Kr–79 e Kr) kom på att man kunde dra in pengar till statskassan om man beskattade urinförsäljningen. När sonen Titus ifrågasatte det hedervärda i detta ska Vespasianus ha svarat: Pecunia non olet – Pengar luktar inte.

För rika och mäktiga människor har pengar aldrig luktat.

Det visar sig tydligt i Christoph Anderssons nya bok som handlar om hur den östtyska säkerhetstjänsten Stasi arbetade i Sverige under kalla kriget.

Andersson skriver bland annat om vapenaffärerna, där Östtyskland levererade svenska sprängämnen till Iran med Stasi som mellanhand. Här återkommer också saker som Christoph Andersson tidigare tagit upp i radio, till exempel fallet med journalisten Cats Falck, som hittades död 1985. Dödsorsaken har aldrig klarlagts, men eftersom Falck var på väg att avslöja skumma affärer som svenska storföretag gjorde med Sovjet och Östtyskland finns det teorier om att hon mördades.

Boken blir en samling spännande historier om agenter, kodnamn och om vad man kan hitta i gamla arkiv. Men mycket material är fortfarande hemligstämplat och många vill tiga om vad som hände då. Författaren menar att det är därför historierna om Stasi fortfarande är aktuella, de påverkar oss än i dag.

Själv tycker jag det är intressantare att konstatera att makthavarna (oavsett ideo­logisk etikett) fortsatt resonera som kejsar Vespasianus: Pengar luktar inte.

Bakom Östtysklands officiella paroller om fred och socialism fanns en krass verklighet där man sålde vapen till krigförande länder för att tjäna pengar. Det ekonomiska system som rådde i Sovjetunionen och satellitstaterna kan man kalla vad man vill (det brukar provocera ganska mycket om man kallar det för statskapitalism). Men det är svårt att förneka att produktionen i öststaterna stod utanför demokratisk kontroll samt att den styrdes av makthavarnas vinstintresse och inte folkets behov.

I historierna om Stasis skumma vapenaffärer avslöjar sig Östtysklands hyckleri. Liksom Sveriges! Svenska kapitalister har aldrig dragit sig för att handla med regimer som kallas kommunistiska. Hade de gjort sådana ideologiska överväganden så hade de inte varit kapitalister. Och att arbetarna i Kina inte får strejka eller organisera sig fritt gör det ju bara ännu mer lönsamt att bygga fabriker där.

Att Sverige säljer vapen till Saudiarabien – en brutal islamistdiktatur som ingriper militärt i sina grannländer och som finansierar nästan all islamistisk terrorism i världen, inklusive al-Qaida – är kanske inte förvånande eftersom Saudiarabien är en av USA:s närmaste allierade. Men svenska storföretag handlar förstås med västvärldens fiender också, så länge det finns pengar att tjäna. I riksdagens utrikespolitiska debatt nyligen kritiserade Hans Linde (V) regeringen för de omfattande exportkrediterna till Iran.

Frågan är vad Christoph Andersson egentligen vill säga med sin bok. Det är värt att notera hur ­mycket resurser svenska undersökande journalister ägnar åt att granska diktaturer som redan har störtats, och hur lite de granskar diktaturer som finns kvar.

Förrförra året avslöjade tysk tv att Ikea under 1970-talet utnyttjade politiska fångar i Östtyskland som tvångsarbetskraft. (Se artikel av Fredrik Persson i Aftonbladet Kultur 1 sep 2011). Efter att Uppdrag granskning tagit upp saken tvingades Ikea be om ursäkt. Folket i Bild/Kulturfront kommenterade då på sin hemsida att man skrev om detta redan 1983 utan att några andra medier brydde sig. När Östtyskland fortfarande existerade och var en viktig handelspartner fanns det inte samma intresse för att kritisera landet.

Stasi var utan tvekan en hänsynlös förtryckarapparat som brydde sig mer om makt och pengar än om folkets väl. Men vad drar vi för slutsatser av det i dag?

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.