Rådström blåser nytt liv i Bibeln

Torsten Kälvemark

Återberättar världens mest spridda bok i nya romanen Boken

helskärm

Mitt huvud fylls av konstnärliga och litterära associationer när jag läser Niklas Rådströms bibliska krönikeroman. Först ser jag för mitt inre Gustave Dorés svartvita tolkningar av de heliga texterna, så Julius Kronbergs orientalistiska skolplanscher. När romanens berättarröst nått fram till Abrahams måltid för de tre änglarna i Mamres lund framträder Andrej Rubljovs berömda treenighetsikon på näthinnan. Och när Jesus står inför Pilatus i en av världshistoriens mest berömda rättegångsscener går tankarna till Bulgakovs Mästaren och Margarita.

Att litterärt eller konstnärligt omgestalta Bibelns böcker är att hela tiden träda i andras fotspår. För ett par decennier sedan började svenska författare att mer frekvent utnyttja och omdikta bibliska motiv. Författaren och teologen Jean Paillard konstaterade då att några valt att åka snålskjuts: De drar påpassligt nytta av gestalter och berättelser som är laddade i förväg.

Så är det förstås. Men gäller detta Niklas Rådström? Nej, jag tycker inte att han försöker använda de laddade bibliska scenerna för att driva sina egna teser. Han parafraserar snarast de tusenåriga texterna för att tydliggöra ett skeende, ofta för att lyfta fram de existentiella frågor som de gamla skrifterna åskådliggör. Å andra sidan drar han nytta av texternas poetiska kvalitéer. Även en bibelkunnig läsare måste ibland se efter om det är profeternas egna röster eller författarens sonora stämma som man hör. Det är lätt att vara stor stilist om man lånar av världslitteraturens klassiker. Å andra sidan måste man erkänna att Rådström ofta på egen hand når upp till de högsta stilnivåer som möter oss i böckernas bok.

Att Bibeln består av ett antal disparata böcker behöver vi påminnas om. Att samla dem inom två pärmar är en rätt sentida uppfinning. Ur den synpunkten är kanske romanens titel något missvisande. Å andra sidan upphäver Niklas Rådström den föregivna enheten genom att friskt blanda motiv från bibliotekets olika delar. På kyrkofädernas vis gör han typologiska läsningar där till exempel Jona i valfiskens buk får aktualitet på de sista sidorna i anslutning till evangeliernas uppståndelsemotiv och Uppenbarelsebokens berättelser.

Guds hand rör sig över sidorna och den bibliska historien är en fortgående skapelseberättelse. Nya handlingar och nya människor skrivs in. Att de alla måste dö är det som ger dem ett liv. Och livet är präglat av motsatsernas dialektik: kvinna och man, paradis och vildmark, skönhet och grymhet.

Bortom detta synliga liv rör sig änglarna. De är formlösa som vindens fläkt och samtidigt hårda som ebenholts. Det är i skildringen av dessa paradoxala gestalter som Niklas Rådström lyfter stilen till biblisk högprosa: Deras blick är klar och ser genom hela din varelse, deras handslag lätta som frökapslar i vinden och fasta som stenstatyers, när de talar viskar de över dånet och ropar över tystnaden … De är där ingen väntar dem och de väntar där ingen önskar dem.

Här hör man nästan ekon från Psaltaren, den historiskt mest lästa och mest reciterade av Bibelns alla böcker. När romantexten ligger på den stilnivån blir den som mest njutbar men poesin för ju inte handlingen särskilt mycket framåt och när författaren i stället agerar berättare blir det i dialoger som ibland för tankarna till den mer platta prosa som vi minns från söndagsskolans pedagogik.

Denna stilistiska ojämnhet är romanens svaghet. Men har man överseende med sidor som är verbala motsvarigheter till Kronbergs planscher blir man å andra sidan rikligt belönad när Niklas Rådström visar hur de tusenåriga texterna kan inspirera till modern och träffande litteratur.

I den svenska bibelutläggningens historia har han verkligen skapat en egen nisch.