Romanen slutar gräva och kastar bort spaden
Agnes Lidbecks ”All min kärlek” är en alltför vag dystopi
Publicerad 2023-10-17
Upptakten till Agnes Lidbecks nya roman ”All min kärlek” gör mig upprymd. Man är inte bortskämd med svenska kontrafaktiska romaner, inte heller med dystopier. Frisk luft strömmar in. Lidbeck är tillbaka i det kortare formatet efter släktkrönikan ”Nikes bok” och öppningen är magnifik. Någonting har hänt i Sverige mellan 2026 och 2032 som kräver att en kommitté tillsätts i syfte att utreda huruvida ansvar kan utkrävas för ”manipulation av demokratiska processer” och försvinnanden av oliktänkande.
Lidbeck naglar skickligt fast samtidens tendenser. Chat Control 2.0, preventiv avlyssning, terrorlagstiftning som krockar med yttrandefriheten etableras i realtid framför våra ögon. ”All min kärlek” undviker att definiera de ideologiska bevekelsegrunderna. Är det rasism eller klimataktivism som driver utvecklingen? Oklarheten är kanske själva poängen.
Lidbeck djupdyker snabbt i huvudpersonernas privatliv, en sfär där hennes författarskap rör sig hemvant. Julia och Petra, Axel och Johannes åker tåg, äter middag med föräldragenerationen, har trekant, gör karriär, föder varandras barn. Axel vinner makt som politiker, Johannes är tjänstemannen med samvete på glid, Petra är normopaten i gänget medan Julia ställer sig på barrikaderna.
Visst handlar ”All min kärlek” om den långsamt kokande grodan som inte hinner hoppa ut ur kitteln. Upplösningen lämnar mig besviken, katharsis uteblir och alla som överlevt går hem till sitt som om ingenting har hänt. Vid närmare eftertanke kan finalen vara kongenial med budskapet. Ingenting som händer i Sverige kan vara så infernaliskt att det inte kan hanteras med lite vänskapskorruption och en tillsatt utredning.
Det som stör mig ordentligt däremot är den litterära metod som författaren valt. I ena handen håller hon en sax, i den andra en burk fylld med detaljer. Med saxen klipper hon sönder meningarna. Ur burken strösslar hon slumpartade dofter och färger och mönster som limmar fast överallt. Denna andfåddhet och glittrighet syftar till att skapa illusion av liv. Men om schampot nu råkade lukta banan och inte jordgubbe utan att det har relevans för karaktärsteckningen färgar det av sig på hela läsupplevelsen.
”All min kärlek” går inte att läsa utan att samtidigt erinra sig Ninni Holmqvists ”Enhet” eller Tony Samuelssons ”Kafkapaviljongen”, böcker som med brutal lätthet tog andan ur en. Lidbeck har en tydlig ambition att bjuda genren på motstånd, skriva svalare och liksom mer bortvänt. Jag försöker lista ut varför men misslyckas. Om demokratins sammanbrott i Sverige är kärnan är den för vagt tecknad. Om diktaturen är rekvisita i utforskandet av mänskliga relationer förblir de ändå grunda. Romanen slutar bara i ett givet ögonblick att gräva djupare, kastar spaden och går sin väg.
