Socialismen förmådde sätta hjärtan i brand
Stefan Arvidssons nya bok skildrar den svärmiska aspekten av arbetarrörelsen
Publicerad 2023-05-23
När jag var 13 år gick jag runt i byn Lerdala i Skaraborg och satte upp affischer för Revolutionär kommunistisk ungdom. Samma år hade jag blivit socialist och min vana trogen att dra allting till sin spets gick jag inte med i mesiga Ung Vänster utan KPML(r):s ungdomsförbund RKU. Nu förstod jag knappast Lenins idé om ett kaderparti eller Marx ”profitkvotens fallande tendens” – snarare handlade det om något så banalt som estetiken på affischerna. Brutna bojor, röda soluppgångar och riddarlika proletärer. Inom RKU hade socialrealismen inte slagit igenom – en sorts utopistisk fantasyestetik rådde. Proletariatets diktatur som ett Gondor, kommunismen som Fylke – det var oemotståndligt för en trettonårig nörd.
Fånigt, kan tyckas. Men när jag läser religionshistorikern Stefan Arvidssons tegelsten ”Röd tro. Socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år” känner jag att mitt trettonåriga jag får upprättelse. Socialismen, skriver han i inledningen, är en av de snabbast spridda ideologierna genom tiderna, i paritet med islams utbredning århundrandet efter Muhammeds frånfälle.
Marxismen började som en diskussionsklubb för disputerade unghegelianer – 120 år senare var den en religion för miljontals kinesiska bönder. Så sent som på 1980-talet levde en tredjedel av jordens befolkning under regeringar som bekände sig till någon form av socialism. Givetvis handlade det inte bara om en korrekt analys av kapitalismen och social organisering – utan även om att ”sätta hjärtan i brand”. Och vad är väl då bättre än en estetik hämtad från evangelierna och uppenbarelseboken? Eller känslan av att man tillhör en röd sammansvärjning?
”Röd tro” är en sprakande läsfest som visar hur det som avfärdats som socialismens geschäft i själva verket är en del av kärnan. Dessutom är boken så läckert illustrerad att min inre trettonåring börjar fundera på om RKU var så dåliga ändå. Boken har två syften: att beskriva estetiken, myterna och symbolerna. Kort sagt det som lägger grunden för en ”röd tro”. Men Arvidsson vänder också på det och undersöker hur tron blir röd hos de kristna socialisterna. Under det tidiga 1800-talet är Jesus den första kommunisten, det klasslösa samhället ett återuppståndet Eden. Båda spåren är intressanta, men det är det första som undertecknad går igång på mest.
”Röd tro” är kort sagt en extatisk idéhistorisk studie av bästa märke. Trots att det är en bok på över 700 sidor har man inte tråkigt en sekund
För det råder en slags feststämning i Arvidssons spränglärda bok. Inte bara får man syn på hur socialismen uppstod – bättre än i någon annan översikt jag har läst. Man får också lust att måla plakat till första maj täckta av kapitalistiska drakar och röda riddare, att läsa ”Kapitalet” som en gotisk roman (full av zombier och vampyrer), att starta kommunistiska frimurarordnar. Kort sagt är det en bok som gör varje sliten kavaj till en mantel av strålande ljus.
Slående är hur outforskad denna aspekt av socialismen är. Hur många vet till exempel var den röda fanan kommer ifrån, som fram tills nyligen vajade på världens alla torg? Den blev en symbol under 1830-talets gatukravaller i Paris. Tidigare hade rött varit monarkins färg och använts för att utlysa undantagstillstånd. Men en folklig general vid namn Lamarque (ej att förväxla med Darwins föregångare) drog i stället ut det röda fältet på trikoloren, symboliserande broderskap, och skrev ”frihet eller döden” över bården. Det gäckade folkmassan oerhört och sedan dess är det socialismens färg. Fråga en forskarsal full av arbetarhistoriker om fanans genealogi och mycket få kommer kunna svara. Det är som om teologer skulle tveka inför om Jesus spikades upp på ett kors eller en majstång.
Socialismen sägs ibland vara ett barn till upplysningens samhällsplanering och romantikens alienationskritik. Märkligt nog har den nästan bara studerats i ljuset av upplysningen och sekulariseringen. Den svärmiska, nyreligiösa och mytologiska aspekten av ideologin har betraktats som lite fånig av arbetarhistoriker. Men i Arvidssons version blir socialismen en storslagen bildningsroman, och liksom i varje bildningsroman är äventyren i ungdomen avgörande. Visst finns det ett drag av nostalgi i hans framställning av ett 1800-tal då fantasin stod i den sociala demokratins tjänst, då standaren pryddes av Walter Cranes kommunistiska änglar, då drömmen om proletära eder i hemliga sällskap ännu var levande. Men skadar en smula nostalgi? Är det rentav inte en viktig komponent när övertygelse blir till tro?
Parallellt med Arvidsson läser jag en av samtidens stora utopiforskare, sociologen Ruth Levitas. I boken ”Utopia as Method” visar hon likt Arvidsson hur grundläggande bilderna, myterna och visionerna varit för arbetarrörelsens vardagliga politiska arbete. Levitas menar att det utopiska drömmandet aldrig handlat om ett jordiskt paradis. Tyska 1500-talsbönder trodde inte att stekta sparvar skulle flyga in i munnen, amerikanska hobos föreställde sig inte en värld med flygande bilar. Snarare handlade den utopiska fantasin om att ”utbilda begäret”. Att kräva mer av livet, att begära bättre, skicka sin fantasi på träningsläger. Och på så sätt öppna nya horisonter när dagspolitiken krympte synfältet. Annorlunda uttryckt: visst ska vi slåss för höjda socialbidrag, men utan visionernas underjordiska gångar kommer vi aldrig kunna befästa idén om utjämnande transfereringssystem. Det både Arvidsson och Levitas visar är att de svärmiska känslorna är socialismens krypgrund. De behövs i det större bygget.
”Röd tro” är kort sagt en extatisk idéhistorisk studie av bästa märke. Trots att det är en bok på över 700 sidor har man inte tråkigt en sekund. Som läsare har man till och med överseende med Arvidsson frimodiga formuleringskonst (till exempel när Marx och Engels liknas vid älgar, skogens konungar). Jag läser boken i samband med första maj. I Lidköping, där jag demonstrerar, går ett litet tåg och det blåser iskallt. Men i stället för att känna mig nedslagen över den klena uppslutningen fantiserar jag om att vi är del av de jämlikas sammansvärjning, med rötterna i franska revolutionen. Plötsligt blir snålblåsten mild och jag känner mig drucken av vårvindars rus.
