Dags för Prosecco-socialism åt folket!

Stefan Arvidsson menar att vänstern inte ska vara så förbannat rädd för kulturkriget

Rasmus Landström

helskärm

Historikern Eric Hobsbawm skrev en gång att 1800-talets stora konflikt inte stod mellan vänstern och högern, utan mellan framsteget och reaktionen. Med detta ville Hobsbawm visa att socialisterna var del av ett stort moderniseringsprojekt där man stod på samma sida som liberalerna mot L’Ancien Régime. I Sverige kunde det yttra sig genom att liberaler som CJL Almqvist förespråkade ”kommunism” som lösning på samtidens ekonomiska elände.

Socialismen är med andra ord ett barn av franska revolutionen. Och liberalismen är inte – som man i dag kan få intryck av – dess dödsfiende, utan en separerad maka. 

Ibland tänker jag att de bästa intellektuella inom arbetarrörelsen känner detta i varje por, vilket framkallar det speciella ljuset från det optimistiska 1800-talet. Det finns till exempel hos den magnifika essäisten Rebecca Solnit. Eller den nyligen bortgångne antropologen David Graeber. De skriver som om 1900-talet med sina världskrig och folkmord aldrig ägt rum, som om arbetarrörelsen fortfarande företräder det stora moderniseringsprojektet. Ur mörkret stiga vi mot ljuset, som det heter.

I dagarna publiceras Stefan Arvidssons Socialismens själ. Den skulle kunna beskrivas som en vett och etikett-bok för en samtida vänster. Arvidsson intresserar sig för till synes banala frågor som: borde socialister försvara Stefan Löfvens ”i Sverige tar vi i hand”? Vara för mångkultur? Vara emot nätporr? 

Men bakom alla dessa reflektioner döljer sig något större. En tro på framsteget och odlandet av en andlig kultur – på socialistisk grund. Arvidsson, som är religionshistoriker, har tidigare skrivit Morgonrodnad (2016) där han folkbildade om bortglömda idealistiska socialister från 1800-talet. Det var en bok fylld av röda soluppgångar, riddarordnar i arbetarklassens tjänst och brutna bojor. I Socialismens själ är det som om han överfört deras utopiska prosa till en modern pamflett för Facebook-generationen.

Pamflettens budskap skulle kunna sammanfattas så här: i den samtida debatten framträder två typer av vänster. ”Intressevänstern” framställer det som att socialism alltid handlat om ekonomiska och teknologiska framsteg. 

Problemet med detta perspektiv är att det är djupt ahistoriskt. Socialismen var ursprungligen ett livsåskådningsprojekt där kulturkritiken var lika central som ekonomikritiken. Redan i sitt partiprogram från 1897 slog Socialdemokraterna fast att partiet ville arbetarklassens sociala frigörelse ”till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen”. När intressevänstern försöker styra debatten bort från separatistiska badhus eller ”Vita havet” till vinster i välfärden missar den att varken Marx eller Wigforss var rädda för att ta diskussionen där den befann sig.

Den andra typen kallar Arvidsson ”mångfaldsvänstern”. Denna fraktion talar gärna om hur nedlusat folkhemmet var av rasister. ”Vanligt folk” är ett kodord för sexistiska, funkofobiska och lunsiga bonnläppar. Samtidigt kan mångfaldsvänstern finna det fullt rimligt att Margot Wallström inte sträcker fram handen till en iransk minister, av respekt för dennes religion.

Problemet med mångfaldsvänstern är att den inte ser att den folkhemskultur där jämlika hälsningssätt, gymnastik för alla, måttfull religiositet och tilltro till förnuftet är resultatet av politisk kamp. Att stå upp för den kan inte nervöst avfärdas som ”islamofobi”.

Arvidsson förespråkar en tredje väg som han kallar för nysocialism. Nysocialismen söker sig tillbaka till kulturradikalismen hos den tidiga arbetarrörelsen. Det är en humanistisk socialism som inte är kulturrelativistisk, utan religionskritisk och hedonistisk. Marxism är, understryker Arvidsson med ett citat från Gregory Clay, ”humanism tillämpad på nationalekonomi”. 

På så sätt väcker han upp ett närmast bortglömt arv inom arbetarrörelsen med företrädare som William Morris, Paul Lafargue och Oscar Wilde. I en sådan tradition är frihetsbegreppet centralt liksom den franska revolutionens ”broderskap”. Arvidsson är rentav så frimodig att han knycker den nationalchauvinistiska högerns ”svenska värderingar” och ger dem ett rött skimmer. Att gilla facket är mer äktsvenskt än att gilla SD.

”Socialismens själ” framstår först som en vänstervariant av Jordan Petersons guide för unga män, som uppmanar lata ynglingar att städa sitt rum och läsa Nietzsche. 

Nu skulle Arvidsson säkert inte dra sig för att uppmana vänstergrabbar att städa, men han gör samtidigt något viktigare. Konsekvent genom boken visar han att socialismen är fullbordandet av liberalismens framstegsoptimistiska glädjebudskap. Att dess mål inte är jämlikhet utan upphävd alienation, så att alla människor känner sig hemma på jorden. 

Att utifrån den ideologin avfärda allt som inte handlar om nivån på marginalskatten som ”kulturkrig” är inte hållbart. Var inte så förbannat rädd, uppmanar Arvidsson. Visa att det finns en socialistisk ståndpunkt i diskussionerna om såväl gängvåld som det goda livet. Champagne-socialism – eller i alla fall proseccosocialism – åt folket!

Det finns dock en del invändningar att göra mot boken. Arvidsson gör en stor sak av arbetarrörelsens kulturpolitik, vilket nog är att överskatta den. Som idéhistorikern Per Sundgren visat i sin avhandling Kulturen och arbetarrörelsen så utvecklade vänstern aldrig någon egen kultursyn, utan övertog en idealistisk uppfattning från liberalerna. 

I Socialismens själ syns spår av det, som när Arvidsson ondgör sig över sträcktittande på Netflix-serier. Om nysocialismen ska bli den folkliga kraft som författaren hoppas borde den onyanserade bilden av populärkulturen slängas på soptippen. Bitvis irriterar jag mig också på Arvidssons klämkäcka ton: ”Kapitalismen är inte rätt och slätt en marknadsekonomi, där ett slags förfinade marknadsknallar saluför sina spännande produkter.”

Ändå är detta småsaker. För Socialismens själ är en bok som övertygande visar att vänstern inte behöver skämmas för en smula folkhemsnostalgi. Sverige är mera präglat av strukturell humanism än strukturell rasism. Det har vi arbetarrörelsen att tacka för.