Spännande fall av Niemi

Barbro Westling

Vittula-författaren blandar naturkatastrofer och oförrätter i sin senaste roman

helskärm

När en liter vatten faller en meter i sekunden utvinns 10 watt. Miljoner kilowatt utvinns ur Norrlands älvar och åter miljoner tjänas av Vattenfall som i dag är en av Europas ledande elföretag. Sedan 90-talet har det i Norrbotten funnits en oro över vad som händer när vattenmagasinen står överfulla, om den väldiga Suorvadammen och de dammar som följer Luleälvens mäktiga flöde mot Bottenviken skulle brista. Mikael Niemis nya, Fallvatten, ger i romanform en särdeles obehaglig bild, inte bara av en katastrof, utan framför allt av människors sätt att hantera den.

Vådlig action är det berättelsen igenom. Ett barn ska räddas, syret tar snart slut, någon måste hinna hem innan det är för sent. Benpipor bryts, kroppar slits itu, det kräks och det klöks, hinnor brister och skallar krossas. Och det är mycket med bilar, helikoptrar och redskap, tekniska finesser och fysiska prestationer.

Det finns också ett grundläggande beskrivningsproblem. De väldiga vattenmassorna, hur de tornar upp sig, slår sönder, river med och dånande väller fram. Hur det känns att komma i tsunamins väg. Niemi lyckas faktiskt rätt bra med att använda alla fem sinnena och komma med överraskande associationer. I små etapper skildras vitt skilda personer som försöker rädda sig undan naturens krafter, och varandra.

Men det stannar ändå på ytan och blir lätt gruvligt. Att vara sig själv närmast är en sak men lusten att skada andra och ge igen? I Fallvatten kommer hämndens råhet tätt på överlevnadens, inte minst mellan könen. ”Jägarna”-stilen går igen såväl i aggressiv macho-stil som i det sentimentala. En gång hette det att övriga Sverige sög ut och profiterade på Norrlands tillgångar. I Fallvatten är människorna snarare varandras rovdjur. En outredd oförrätt pockar på, någon måste sättas på plats. Hellre med våld hindra, än stiga åt sidan och lämna plats, en kvinnlig överordnad förtjänar att våldtas och slås ihjäl. Hon kunde ju ha tackat ja till kaffet så hade det aldrig behövt hända.

Fjärran från de elförsedda latte-städerna skildrar Niemi en naturkatastrof som inte bara handlar om ett extremt yttre, utan även om ett inre syndafall.

PROSA

Fallvatten

Mikael Niemi

Piratförlaget