Dante Alighieri

Verken lever 700 år efter Dantes död

Ny litteratur om den legendariske författaren från Toscana

Av: 

Claes Wahlin

Dante Alighieri, fresk av Domenico di Michelino i katedralen i Florens.
Dante Alighieri, fresk av Domenico di Michelino i katedralen i Florens.

BOKRECENSIONER

Fantomsmärtor, när någon har förlorat en arm eller ett ben men likväl kan känna smärta eller andra förnimmelser i den förlorade extremiteten, är ett tillstånd som neurologin länge har försökt förklara. Under medeltiden försökte skolastikerna utröna hur smärtan fungerade när syndarna utsattes för ständiga kroppsliga plågor i helvetet och skärselden. Kroppen var ju död. Hur kunde den då känna smärta?

Man talade om skuggor, om smärtor som egentligen bara kändes mentalt, i själen, och inte i den jordiska, avlidna kroppen. Fantomsmärtor hade varit en term som hade tagits emot med tacksamhet.

Dante Alighieri använder ordet skuggor om de som vistas i skärselden. Komedin rymmer det mesta av den medeltida diskussionen om vad som inträffade efter den fysiska döden fram till strax före den himmelska evigheten: vad som väntade syndarna, respektive de mer moraliskt oförvitliga.


I år, just i mitten av september, är det 700 år sedan Dante Alighieri dog. Han föddes 1265 och dog 1321 av malaria som han ådragit sig på en resa. De enda författare som har haft ett tillnärmelsevis lika stort inflytande på eftervärlden är Homeros och Shakespeare. Homeros inflytande sträcker sig naturligtvis ända från 700-talet f Kr, Shakespeares blott de senaste 500 åren.

Dantes väg till den position han har i dag var inte spikrak, även om just Komedin snabbt fick stor uppmärksamhet. Hans politiska skrifter – Dante kom att kritisera kyrkan till förmån för kejsaren – vållade debatt. Även Komedin kritiserades, men hyllades tidigt av såväl Boccaccio som Dantes båda söner. Att det har bevarats mellan 1000 och 2000 avskrifter av Komedin under seklet efter hans död – endast Bibeln finns i fler avskrifter – bär syn för sägen om det intryck de hundra sångerna gjorde.

Hans latinska skrifter – Om monarkin, Om vältalighet på folkspråket – var länge, och är kanske än i dag, en angelägenhet främst för forskare. Det är de 100 sångerna på terziner, häpnadsväckande nog för sin tid skrivna på italienska, som berömmelsen vilar på. Kanoniseringen inleddes med Boccaccios, biografiskt inte helt tillförlitliga En liten skrift till Dantes lov. Det är också han som fogar epitetet ”den gudomliga” till Dantes dikt.


Dante har påverkat såväl användandet av det italienska språket, som den efterkommande litteraturen. Bildkonsten, ända fram till dagens serieromaner, har lockats av de konkreta och grafiska beskrivningarna i Dantes Komedin. Senare tiders föreställningar om ett helvete och en skärseld är skyldig Dantes verk mycket, för att inte säga det mesta. Skärselden var för övrigt en sen uppfinning, från slutet av 1100-talet. Enligt några legender ska ingången ha legat på Irland av alla platser.

När man 1865 firade att Dante skulle ha fyllt 600 år, ville man öppna hans grav i Ravenna. Detta skedde under vederbörliga högtidligheter, men när man väl skulle förevisa den hyllade poetens kvarlevor var kistan tom. Det visade sig att några munkar i början av 1500-talet hade flyttat benresterna till en mer anonym plats strax bredvid.


Den gamla rivaliteten mellan Florens, där Dante föddes, och Ravenna där han dog, varade länge. Det fanns fog för munkarnas oro över att florentinarna skulle försöka stjäla tillbaka benen. Likt resterna av ett helgon ville man försäkra sig om att relikerna förblev i den stad där Dante togs emot, han hade ju av politiska skäl förvisats från Florens kring sekelskiftet 1300.

Dantes väg genom livet skildras, från de kommunalpolitiska uppdragen i Florens över exilen och hans sista vistelseort i Ravenna

Dantes ben – Dante’s bones – är titeln på Guy P. Raffas bok, som redovisar alla olika funktioner Dante haft genom tiden: hyllad som ett helgon, symbol för nationens enande under 1800-talet, med mera. Liksom Homeros och Shakespeare har Dante använts, rent av utnyttjats, för ändamål som skulle ha varit honom själv främmande. Att hans verk skulle motstå tidens tand, det nickar han däremot nog instämmande till från sin himmel.


Anders Cullhed, kanske landets främste dantist, argumenterar i Dante – den förste författaren för vad titeln säger. Att poeten från Florens omsorgsfullt såg till att framstå som en auktoritet i paritet med kristendomens auktoriteter, utan den ödmjukhet som textmakare annars var tvungna att inta så fort det luktade fiktion. Petrarca skulle strax efteråt i än högre grad fullfölja ambitionen att skriva för evigheten.

Cullhed redogör detaljerat för tiden och mannen. Hur de politiska striderna såg ut i Florens, de vita och svarta guelferna, konkurrensen om makten mellan kyrkan och kejsaren, och Dantes ställningstaganden i de olika konflikterna. Dantes väg genom livet skildras, från de kommunalpolitiska uppdragen i Florens över exilen och hans sista vistelseort i Ravenna. Boken är dessutom vackert illustrerad med en rad färgfoton. Analyser av verken, skriver Cullhed, får anstå. Med all rätt, att närmare redogöra för Dantes skrifter kräver minst en bok till.


Med denna insats har vi fått en modern biografi över Dante som inte har funnits sedan Tigerstedts magistrala Dante – tiden, mannen, verket, som utkom till 600-års jubileet av poetens födelse 1965; än i dag en mycket läsvärd och spränglärd foliovolym.

Ett bra komplement till Cullheds bok är Conny Svenssons De läste Dante, som kom ut förra året. Han redogör för både svenska och utländska Dante-läsare. Att Dante uppmärksammades i Sverige först i början av 1800-talet är inte så märkligt. Utanför Italien såg det likadant ut runt om i Europa.

Carl Wilhelm Böttiger, en av de Svensson uppmärksammar, var kanske den svenska litteraturhistoriker under 1800-talet som intresserade sig mest för den italienska poeten. Hans Dantestudier kom för övrigt i en utgåva från Svenska Akademien 2016. Redan Böttiger suckade över den oöverskådliga Dante-forskningen, liksom Tigerstedt efter honom, och liksom Cullhed nu gör.

Störst inflytande har Dante haft i den anglosaxiska världen, främst i England, inte minst genom T. S. Eliots essäer. De senaste femtio åren har inte mindre än 25 fullständiga utgåvor av Komedin publicerats. I Sverige har vi Ingvar Björkesons vackra översättning från 1983.


Med hjälp av Svensson, Cullhed och Björkeson finns goda förutsättningar att njuta av och fördjupa sig i Dante, både i år och ständigt, oaktat om man delar pilgrimen Dantes predikament: ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring / hade jag i en dunkel skog gått vilse / och irrat bort mig från den rätta vägen.”

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Dante kan rentvås – 700 år efter sin död

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Dante Alighieri

Florens

Ravenna

Homeros

T S Eliot