Frantz Fanon

Vithetens dominans och historiska färgblindhet

Viktigt men bristfälligt tidsdokument av Jeff Werner

Av: 

Sinziana Ravini

”Blomsterfönstret” av Carl Larsson från 1894 visar den ljusa inredningsstil som senare inspirerade bland annat Ikea.
”Blomsterfönstret” av Carl Larsson från 1894 visar den ljusa inredningsstil som senare inspirerade bland annat Ikea.

BOKRECENSIONER

Med undantag för Draculas bleka ansikte har vithet förknippats med dygder som godhet, renhet och oskuld medan svarthet associerats med ondska eller smuts. Hur kommer det sig? Varifrån fick vitheten sin supremati och hur har den vita diskursen dominerat kulturlandskapen genom tiderna?

Konsthistorikern Jeff Werner har i läroboken Kritvit? – Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik tagit sig an vithetens färgskalor. För ingen människa är ju vit, inte ens albinos, utan ljusrosa eller beige. Werner förklarar i denna exempelrika bok att vitheten är en konstruktion och att det tillhör vithetens hegemoni att inte se den som något som behöver analyseras.


Werner tar sig an vithetens blinda fläckar genom att titta på så vitt skilda fenomen som djungelpojken Bombas vithetstörst, Linnés färgkodning av människor, svensk kranieforskning under 1800-talet, eugeniken, den vita socialismen, skönhetstävlingar, färgblindheten, relationen mellan vikingar och vit makt, myten om den svenska synden under 60-talets ”sol, sex och vithet” samt relationen mellan folkhemmets vithet, blond design och Ikeas ommöblering av folkhemmet.

Kritiska vithetsperspektiv är en relativt ny gren inom forskningen som granskar hur föreställningar om vithet konstrueras och verkar i olika delar av samhället, med utgångspunkt i raskritiska och postkoloniala studier. Vitheten blottläggs som en relationell egenskap. Det är därför Werner föredrar att tala om ”vitifiering”. Han skriver också om ”den vita tomhetens” behov av att ”äta den Andre”, (bell hooks) om hur rum får färg av de kroppar som bebor dem (Sara Ahmed) och ”den svartes” begär efter de vita rummen (Frantz Fanon).


Men även denna djupt relevanta bok om de vitas herravälde har sina blinda fläckar. En av de mest uppenbara är relationen mellan konsten och rasismen i modernismens uppfinning av den ”vita kuben”. Han talar om ”vita konstmuseer” men inte om den vita kubens våldsamma separation mellan konstverk och kontext.

Werner nämner den stora konflikten kring Det vita havet på Konstfack i förbifarten, utan att varken analysera den eller ge nya perspektiv. Han om någon hade kunnat fastställa en gång för alla att det inte finns några vita, oskuldsfulla rum, och dra kopplingar till konstens rasistiska in- och uteslutningsmekanismer från Kants intresselösa, ”rena” blick fram till i dag. Analysen av riktigt samtida kulturuttryck är så gott som obefintlig, vilket skänker känslan av en viss beröringsskräck.


Werner går heller inte in på det borgerliga konstbegreppets relation till den vetenskapliga rasismen, närmare bestämt mellan den svenska naturromantiken och rasbiologin. Han nämner Carl Larssons betydelse för Ikeas kult kring ljusa, vita rum, men ingalunda det faktum att både Carl Larsson och Anders Zorn var för det rasbiologiska institutet och skänkte pengar till det, tillsammans med andra kulturpersonligheter som Selma Lagerlöf.

Sartre konstaterade redan 1961 i förordet till Frantz Fanons Jordens fördömda att de koloniserade inte längre bekräftade kolonialherrarna: ”Vi som var historiens subjekt är nu blott dess objekt”. Det är som om Sartres ord besannas först nu, i och med de kritiska vithetsstudierna. Den vite har äntligen blivit ett studieobjekt bland andra. Men vi får inte glömma Fanons uppmaning att lämna diskursiva tvångströjor som ”svart eller vit” där den ”icke-vite” fungerar som ett negativ på det vita, till förmån för en blick som ser människor som svarta och vita, på en och samma gång.


Werner är inne på ett liknande spår när han talar om ”mellanförskap”. Som exempel tar han ”erfarenheten av att vara en svart professor i en vit universitetsvärld”, ”en vit homosexuell som lever tillsammans med en svart man”, och så vidare. Att Werner betraktar dessa erfarenheter överhuvudtaget som former för ”mellanförskap” (vilket indirekt behåller begreppsparen ”innan-” och ”utanför”) och inte som några naturliga, självklara subjektspositioner, är minst sagt problematiskt. För vad bidrar mellanförskapssnacket till? Jo, en diskurs som säger – ”ni får vara med och leka fast ni är olika”. Med andra ord en ren och skär vitifiering där herren inte längre är vit – utan osynlig.


Författaren hade gärna fått reflektera över den egna vitheten, den egna situerade kunskapen och såren, ja rentav se kunskapssökandet som en reaktion på såret. Teoretikerna Ahmed och hooks, som Werner ofta refererar till, gräver ofta i sina egna sår. De tillhör den fashionabla forskningstradition affect studies som har snart 20 år på nacken, en tradition som även plockar in psykoanalytiska verktyg för att förklara vilka känslor vi lär oss att producera kring erfarenheter, bilder och texter och det omedvetnas relation till dessa inlärningsmekanismer.

Werner opererar som om han hade en ren blick på vitheten, vilket indirekt reproducerar vad han faktiskt kritiserar i boken. På ett ställe bejakar han dessutom den egna ”vita blicken” med en förenklad hänvisning till Fanon som skulle kunna få denne att vända sig i graven för Fanon upptäckte, långt före Lacan, att blicken klyver och aldrig ger en direkt tillgång till världen. Werners granskning av vitheten är och förblir ett viktigt tidsdokument över hur vitheten ser på sig själv och andra – men det är ett lika stort dokument över vad den inte ser.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Två lustfyllda sidor av samma mynt

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Frantz Fanon

Konstfack

Kolonialism