Konstkritik

Två lustfyllda sidor av samma mynt

Så här elegant och modigt kan man också närma sig frågan om konstkritikens kris

Av: 

Fredrik Svensk

Jean Genet och Cardi B.
Jean Genet och Cardi B.

BOKRECENSIONER

Vilken är konstens nytta? Det är på sätt och vis ämnet för två skandinaviska konstkritiker som i bokform lämnat genrens konventioner för att ge sig i kast med dess grundvalar i dag. Det som förenar Doing time: Essays on using people av danska Kristian Vistrup Madsen och Poems and parables on the political utility of art av svenska Karl Katz Lydén är att de varken gör bruk av den akademiska uppsatsformen eller det konstkritiska manifestet.

Båda böckerna är skrivna direkt på engelska och utgivna på mindre Berlinbaserade förlag och även om de kan läsas som olika symptom på konstkritikens och det konstkritiska subjektets kris så undviker de nästan helt alla vanliga diskussioner om det sorgliga tillståndet. Det är som om båda två andas av nödvändighet.


Vistrup Madsen utgår från sin priviligierade erfarenhet av att som vit dansk man under tiotalet ha studerat vid ett av Europas mest nyliberaliserade universitet, Goldsmiths i London. I en autofiktiv brevroman får vi möta ett konstkritiskt författarjag som i brist på personliga relationer till politiskt brännande problem börjar brevväxla med Michel, en långtidsdömd fängelsekund i Kalifornien.

Vi får följa ”Kristian” från de första stapplande försöken att upprätta en kontakt med Michel: ”Samtidigt jobbar jag på ett konstgalleri. I minimalistiska outfits sitter vi i ett rum fullt med Macbook Airs och snackar om migrationskrisen. Känner du också så här: att det är ett stort avstånd mellan oss? Jag vet inte vad jag ska berätta om mitt liv”.

Relationen mellan Kristian och Michel utvecklas och korsas med eleganta reflektioner genom Paul Celans och Ingeborg Bachmanns makalösa korrespondens och kanske mer väntat också med Jean Genet och framför allt hans sista roman Un captif amoureux. Bokens litterära skyddsänglar gör att passagen när Kristian försöker förklara för Michel varför han inte vill att deras relation ska övergå i ejakulering är fenomenal och skapar en brygga till senare beskrivningar av författarjagets kärleksliv i ett Berlin under lockdown.


I en tid då frågor om vem som har rätt att representera vad och på vilket sätt är hetare än någonsin, skriver Kristian Vistrup Madsen samman erotiken, litteraturen och konstkritiken i en komplex väv av olika sätt att ”använda människor” och samtidigt skapa allianser mellan döda och levande med väldigt olika livsvillkor. Boken är förankrad i en etisk identitetsproblematik, som den delikat hanterar genom sin litterära form och ikoniska romanförfattare och Goldsmithsnormativa referenser som Coco Fusco, Sara Ahmed, Gilles Deleuze, Eve Kosofsky Sedgwick och Frantz Fanon.


Den svenska konstkritikern Karl Katz Lydén delar förmågan att med lätt hand fylla sin bok med referenser, men hans teknik skiljer sig från Vistrup Madsen. Den största skillnaden är dock att i Parables on the political utility of art är frågor om etik, identitet och privilegier om inte icke-frågor, så i alla fall sekundära.

Formellt rör det sig dock inte om någon vindlade essä som hos Georg Lukács, Susan Sontag eller många andra som förknippas med problematiken. I detta mindre montagearbete bestående av introduktion, tre kortkapitel och ett efterord gör Katz Lydén bruk av diktens och parabelns former i ett försök att komma till rätta med ”konstens politiska nytta”.

Den teoretiska grunden är en marxistisk estetik hämtad från tankefigurer hos både Walter Benjamin, Bertolt Brecht och Theodor Adorno och mer samtida marxister som Anselm Jappe, Robert Kurz och Dave Beech. Lydén vänder bort blicken från den samtida förmedlingen av konst genom konsumentupplysningens dogmer eller identitetspolitikens kulturkrig för att i stället se på frågan om konstens autonomi och dess nytta för vad jag uppfattar som en revolutionär politik.


Jag läser hans ”dikter och parabler” som en blandning korta citat, reflektioner och rim vilka tillsammans försöker bryta sig loss från föreställningen att den kritiska konsten sedan länge är totalt underställd och integrerad i det globala kapitalet. Till sin hjälp tar Katz Lydén poetiska fragment av Rainer Maria Rilke, Emily Dickinson och Cardi B. Det är på alla sätt ett heroiskt försök att tänka i bilder.

Katz Lydén visar prov på ett experimentellt mod och ett revolutionärt allvar som får alla andra konstkritiker att framstå som lealösa folkpartister ljusår under fyraprocentsspärren.

Boken inleds med att en gorilla rymmer från sin bur på London Zoo. I all sin genomskinlighet markerar glaset i buren hos Lydén den kritiska gränslinje som gör konsten möjlig. Men vars politiska nytta endast kan förverkligas genom att krossas. ”Lyckan i att passera genom glas, damm, grå materia”, ska inte underskattas och tankarna går till en konstkritisk variant av Marcello Taris nya bestseller There is no unhappy revolution.


Hårdraget kan sägas att Kristian Vistrup Madsen tar sig fram i en kulturteoretisk tradition som tvingas in i en jagcentrerad och etisk problematik kring representation och gemenskap utan att någonsin riktigt behöva ta i den estetiska kulturens förhållande till frågor om produktionsvillkor, abstrakt arbete och ekonomisk stagnation. Det vill säga ett förhållande som är helt centralt för Karl Katz Lydén. Men eftersom han hanterar den autofiktiva formen så briljant är det omöjligt att inte bara förlåta honom. I ett obevakat ögonblick får jag mersmak för detta jagupptagna relationsdrama.

Samma oväntade överseende upplever jag inför den totala bristen på ett självreflexivt berättarjag hos Karl Katz Lydén försök att vitalisera den lika universalistiska som marxistiska estetiken helt utan skamkuddar och/eller ursäkter. Katz Lydén visar prov på ett experimentellt mod och ett revolutionärt allvar som får alla andra konstkritiker att framstå som lealösa folkpartister ljusår under fyraprocentsspärren.


Tillsammans får Vistrup Madsens och Katz Lydén mig faktiskt att undra om inte konstkritikens brist på måttstockar är förutsättningen för ett kullkastande av hur kapitalistiska relationer strukturerar sättet på vilket vi ser och organiserar vårt liv tillsammans. Trots att jag verkligen inte är säker på om formerna i Kristian Vistrup Madsens och Karl Katz Lydéns böcker är reaktionära eller progressiva så kan jag som konstkritisk konsumentombudsman inte annat än varmt rekommendera dessa två lustfyllda sidor av samma konstkritiska mynt.

För vidare förståelse för den kris som dessa böcker hanterar föreslår jag Sianne Ngais Theory of the gimmick, aesthetic judgment and capitalist form och David Lloyds Under representation: The racial regime of aesthetics. Två aktuella verk från akademiska kulturindustrins högre hemisfärer, som trots vitt skilda produktionsvillkor ändå är i samklang med vad två småförlag i Berlin nu gett ut.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Inom exofiktionen skrivs själsliga spinoffs

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Konstkritik

Gilles Deleuze

Jean Genet

Cardi B