Säregen pianist lyfter på locket
Matti Ollikainens ”Trasiga toner” överraskar
Publicerad 2020-12-29
Nyligen köpte jag fyra jultallrikar. En grötrimmens Hölderin hade löpt amok och skaldat i porslinet:
”I denna gröten är gryn och inte snus / Gud bevare vårt konungahus.”
Vad har nu detta med Matti Ollikainens självbiografiska bok Trasiga toner att göra? Rimmen. Ollikainen älskar rim. Rimmen suger tag i hans melodier. De ljuder, målar, accentuerar och ser till att taktslagen hamnar rätt: ”Lyssna aldrig någonsin till de ord jag säger / Det är bara skräp och meningslösa grejer” (ur sången ”Apologia pro vita sua”).
Det är som om texterna ropar ”hej, tonsätt mig!”. Här påminner han – utan djupare analys – starkt om Thore ”Jag vill ha rökt gök med lök” Skogman. Och, kanske lite otippat, om Friedrich Nietzsche. För hans stora inspiration, ja förutom bluesen, jazzen och improvisationen, är Nietzsches svarta humor.
Annars är vardagen Ollikainens största ymnighetshorn. Det får gärna vara måndag hela veckan: ”Att ha bar himmel över sig och att andas in den luft som dagen bjuder på, det är lycka”. Och onsdag någon gång så han för ett ögonblick får känna lite extas: ”Den typ av extas som jag beskrivit, den inträffar nästan aldrig nuförtiden. Nu gör den oftast ont. Nåden har börjat svida.”
Boken startar med ett hopp upp på pianopallen i Ullatti, Tornedalen. Matti är bara tre, fyra år och börjar spela med siktet inställt på en händelsehorisont långt söderut. Han sätter klockan på halv sju varje morgon och låter fingrarna löpa fritt över tangenterna. Han drömmer om ett tomt rum. Bara han, ett piano och obegränsad tid att vara i musiken.
Snart blir det turnéer med starköl i buss, tusen gig med Håkan Hellström, Carola, Hästpojken …, ångest, fantastiska händelser och 2002 bildandet av det egna bandet Franska trion.
Skala bort rubbet från Matti Ollikainens 47-åriga liv. Kvar blir en stränglåda och en känslig instrumentalist i en tom rymd med milsvid utsikt. Eventuellt gläntar han på locket och ropar rätt in i pianots skog av mekanikbalkar och hammarskaft, kontrafångare och dämpare.
Det är ett helt universum därinne. Själva klangen sägs vara genomskinlig och psykoakustisk: Man hör den inte så som den är utan så som man vill höra den. Och den här unika möjligheten att kunna frigöra sig från de faktiska tingens ordning är förstås en stor gåva. Som Ollikainen äger.
Många överraskades eventuellt av hans pianospel under Monopianofestivalen på Fylkingen nyligen. För här klev en delvis okänd musiker upp på podiet och spelade sköra, transparenta solon med tystnader och pauser djupa som gruvschakt.
Ollikainen må gotta sig en del i sitt eget lidande på laestadianskt vis, men efter 300 sidor reflektioner och sångtexter är det lätt att få för sig att han är en glad människa. Särskilt nu när han har pantat flaskan. ”Allt började lysa så starkt när jag inte drack.”
Det händer att även jag tröttnar och ställer mig upp och protesterar mot allt klet kring k-o-n-s-t-n-ä-r-e-n: ”En Glad Konstnär är en Bra Konstnär!”. Lidande är sällan en kvalitet. Matti Ollikainen är – mestadels – glad.
