En gång hyllade hon Lenins förtrogna man
”Persona” ger en nyanserad men mer komplicerad bild av Svetlana Aleksijevitj
Publicerad 2023-06-21
Varför behövs det forskning om litteratur? Vad är det ens, ”litteraturforskning”? Som litteraturvetare ställs man då och då inför den sortens frågor, naiva och rimliga på samma gång.
”Åttatusen timmar ägnade jag åt Aleksijevitj” konstaterar Axel Burénius i sin bok ”Persona”. Han har just skrivit klart en doktorsavhandling om nobelpristagaren, väl medveten om att den knappast kommer att nå någon större läsekrets. Så var det värt ansträngningarna? Tja, vem vet? Essän ”Persona” är i alla fall ett ganska övertygande försök att visa varför det trots allt var det.
Om hon inte var det innan, så gjorde Nobelpriset 2015 Svetlana Aleksijevitj till en mycket läst författare även i Sverige. Och hennes sätt att låta historien träda fram via enskilda människors vittnesmål är onekligen fängslande. Att hon alltid tar den lilla människans parti gentemot de stora förtryckarapparaterna har tvingat henne i exil – det är så det går för dissidenter.
Så ser den etablerade bilden ut, i alla fall här i väst. Burénius visar att saken är mer komplicerad. Han går noggrant till väga. Till exempel letar han upp Aleksijevitjs första artiklar i Minsk-tidningen Selskaja gazeta från 1973. Även där är det ”vanliga människor” som får träda fram – det är bara det att den ideologiska grundsynen är ytterst regimvänlig.
Mest anmärkningsvärd är en hyllningsartikel om Felix Dzerzjinskij i tidskriften Neman från 1977. Dzerzjinskij var en centralgestalt i den ryska revolutionen, en av Lenins förtrogna, chef för Tjekan, det som senare blev KGB. Aleksijevitj hyllar hans arbetsförmåga och tillskriver honom en ”mjuk och poetisk själ”.
Burénius visar också hur Aleksijevitj redigerar sina intervjuer. När han jämför olika bokupplagor upptäcker han att vittnesmålen ibland modifieras. Förbättras. Även om det är småsaker så reser det frågetecken inför de dokumentära anspråken: vems ord är det egentligen som nedtecknats? De intervjuades? Eller Aleksijevitjs?
Burénius är hela tiden nyanserad, men Aleksijevitjs persona, rollen som okuvlig sanningssägare, får sig ändå en rejäl törn. Snarare verkar hennes skrivande alltid ha anpassat sig till den förhärskande ideologin. Det kan låta illa, men som Burénius säger: gör inte alla författare det hela tiden, medvetet eller omedvetet?
Sedan, med femtio sidor kvar, ändrar essän plötsligt karaktär. Ryssland invaderar Ukraina, och kriget läcker in i texten. Efter att hittills ha analyserat Aleksijevitjs metod, gör Burénius nu bruk av den: resten av boken består av intervjuer med ukrainska flyktingar i Sverige. Hur lyckat det är kan diskuteras. Kanske kan man se det som ett sätt att säga att det finns viktigare saker än litteratur. Eller också som en demonstration av att litteraturen behövs just för att förmedla det viktiga. Men därmed återkommer också samma fråga: vems ord är det egentligen vi får ta del av?
