Pricksäker iakttagare
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-05
Petter Lindgren läser en hemlighetsfull sommarskildring
Att bli rufsad i håret.
Det finns så många olika sorters rufs. Kärleksfullt rufs, oroligt rufs, trött rufs, aggressivt rufs.
”Den typen av rufsande som kommer sig av att sonens kompis dött i en drunkningsolycka, och sonen är hemma för att gå på begravningen och inte sover ordentligt. Jag viker undan innan hon hinner fram med handen, och öppnar skafferiet för att ta fram en macka i stället. Jag orkar inte prata om det. Jag vill inte.”
Lisa Bjärbo har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga, och i skildringen av hur David återvänder till sin hembygd, Ingelstad kallad, för att närvara vid begravningen av sin vän Jonathan slår hon huvudet på spiken mest hela tiden.
Dynamiken mellan kompisarna i det tillfälligtvis återförenade gänget, utflyttade hela bunten, är skildrad på kornet, och Jonathans död vid badplatsen Djupa Ro är en utmärkt biljardstöt som får allt att ta en ny riktning.
Här har vi Davids bästa vän Ludde, socialt geni men ruvande på en stor hemlighet, liksom Tove som nog stått Jonathan närmare än vad de övriga anat. Mest krut lägger författaren dock på Paula, Davids barndomsförälskelse som kanske inte är så ouppnåelig när det kommer till kritan. Ett motiv erinrande om det i Bjärbos debut Det är så logiskt alla fattar utom du från 2011 (Rabén & Sjögren).
Jagberättaren David framstår ibland som en smula lillgammal, men så har han också ovanligt många trådar att tråckla ihop. Att flytta eller stanna kvar, hur vi aldrig blir kvitt det vi upplever under våra formbara år. Och varför log aldrig Jonathan på fotona i skolkatalogen? Var det mord?
Inte bara namnet Paula och det mellansvenska landskapet får mig att associera till den numera ganska bortglömda Walter Ljungqvists romaner, för Bjärbo surfar bitvis minst lika fint som den äldre kollegan på sommarens vemod och mystik, komplett med tryckimpregnerat bryggvirke och humusbrunt vatten.
Kalenderbitare torde notera att den sommar som föreligger i Djupa Ro är sommaren 2014. Skogen i Västmanland står i ljusan låga, och maken till värmebölja får man leta efter.
