Ur Tranströmers rika skafferi

Magnus Ringgren

Magnus Ringgren får en aptitretare från nobelpristagarens arkiv

Tomas Tranströmer sparade på allt – brev, anteckningsböcker, foton. Ett utkast till dikten Schubertiana räddades en gång ur soporna som om det varit en vigselring. I en dikt ser han sig själv som utsänd av ett stort Minne med uppdrag att leva just här. Med ett sånt uppdrag följer ansvar. Ett arkiv måste byggas.

När Tranströmer gick bort i våras var han sysselsatt med att redovisa lite av det som hamnat i hans arkiv – skafferiet i lägenheten på Söder i Stockholm. Hans hustru Monica och redaktören Magnus Halldin har nu fullbordat boken I arbetets utkanter. Det har blivit ett hyllningsalbum med ett fantastiskt bildmaterial och en mängd brev och utkast i faksimil. Nina Ulmajas layout är strålande. Också för den som kan sin Tranströmer finns här mycket nytt. Men boken blir ändå i första hand ett slags marknadsföring av en Nobelpristagare.

Boktiteln är lånad från en dikt ur Klanger och spår från 1966. Den handlar om längtan bort från arbetet. Det där är ett tema som borde uppmärksammas mer hos Tranströmer. Han var psykolog, en lojal tjänsteman vid folkhemmets middagshöjd. Han arbetade med ungdomsbrottslingar, testade romer som ville in på arbetsmarknaden, undersökte utvecklingsstörda.

Ibland sägs det om honom att han ville göra annat, vara poet på heltid, ägna sig åt det ”andliga”. Han skulle velat vända ryggen åt det samhällsbygge han gått i tjänst hos. Jag tror dock att han upplevde sitt arbete som nyttigt och nödvändigt. Det var långtifrån problemfritt att kombinera skrivandet med psykologrollen. Ekonomin var besvärlig, men jag kan inte tänka bort arbetets erfarenheter ur hans poesi även om de förekommer ganska sparsamt där.

Detta gnisslande gränsskikt mellan arbete och fritid finns i några utkast i den nya boken. Det är högintressant material där arbetet framstår lika mycket som plåga och terapi. Jag ser ämnet för en kommande avhandling: Hur såg psykologin vid Stockholms högskola ut i mitten av 50-talet? Vilka ideal och ideologier styrde den? Hur anpassad var den till den verklighet som Tranströmer och hans kolleger mötte i sitt arbetsliv?

Men i den nya boken kommer den gamla dikttiteln I arbetets utkanter att handla om det som finns i poesins utkanter, i en vardag med familj och vänner, arbete och resor. Inget ont i det, men konceptet blir så brett att nästan allt kan få plats bara det blir en snygg boksida av det.

Tranströmer var en fantastisk brevskrivare, och mitt första önskemål för framtida utgivning är brevväxlingarna med folk som skolkamraterna Bo Grandien, Per Wästberg och Sven Lindqvist. Längre fram bör man också leta fram de färdigställda dikter som av olika anledningar inte kom med i samlingarna – de är nog inte så få. Jag tänker till exempel på den mytiska dikten om Johann Sebastian Bach som ingen har sett. Till sist bör förstås merparten av alla dagböckerna offentliggöras. Men än så länge får vi nöja oss med denna första aptitretande doft från skafferiet.