Dramaten och nazismen

Claes Wahlin läser om 40-talets svenska teaterhistoria

Per Lysanders artikel i DN den 15 april 1997, ”Dramaten bugade djupt för de tyska herrarna”, fick ett visst genomslag som exempel på sprickorna i den svenska neutraliteten under kriget. Att dessutom en teater, nationalscenen därtill, stod för exemplet gjorde inte saken bättre, fri som konsten i romantisk efterföljd förväntas stå.

Hans Jalling har i Att buga eller inte buga undersökt saken närmare. Han finner att Dramatens chef under perioden, Pauline Brunius, förvisso ägnade sig åt ett slags eftergiftspolitik gentemot berörda ministrar och tjänstemän. Vissa texter ”friserades” av Informationsbyrån, mest omtalad var Marika Stiernstedts Attentatet där namn på platser och nationaliteter ändrades så att pjäsens Tyskland och Frankrike förlorade sitt semantiska namngivande. Regissör Alf Sjöberg kringgick dock censuren genom scenografin och med hjälp av tydliga nationalmarkörer som ett musettedragspel. Alla fattade vad det hela handlade om.

Att Lysanders artikel, som närmast tycks vara bevekelsegrunden för Jallings undersökning, här korrigeras och nyanseras - det handlar inte längre om några tyskvänliga personer på Dramaten som mer eller mindre intrigerar, utan om den för tiden sedvanliga myndighetskontrollen - är gott och väl. Om Jalling noggrant har gått igenom ett omfattande material, så finns det dock vissa svagheter när han bedömer de rent konstnärliga texterna, inte minst tolkningen av pjäser och vad en föreställning kan betyda.

Mer intressant, men vilket inte alls uppmärksammas, är teaterns samhällsfunktion. När ecklesiastikminister Arthur Engberg vid ett tillfälle uttalar att teatern är ett bildningsmedel, jämställt med skolor och föreläsningar, griper han tillbaka till den på 1800-talet utvecklade synen på konstens roll i den representativa demokratin.

Samhällets stöttepelare bevistade regelbundet Dramaten och betraktade teatern som en officiell arena vars värderingar förväntades om inte spegla så i alla fall inte motsäga det officiella Sveriges. Här inträder en spännande paradox: å ena sidan konstens självsyn som fri gentemot allt och alla, å andra sidan konstens (teaterns) reella funktion som en symbolisk plats för medierandet av värden och moral.

Världen är en scen, som Shakespeare visste. Scenen, däremot, är inte hela världen, i dag kanske en betydligt mindre del av världen än för sextio år sedan. Det man förlorade i integritet på 1940-talet, vann man så att säga i betydelse. Eller: då brydde man sig åtminstone.

Teaterhistoria

Claes Wahlin