Führern, bokmalen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-18
Hitler slukade böcker. Minst en bok per natt. Det är inte ovanligt med fotografier av honom med travar av böcker på skrivbordet eller i bokhyllorna. Han citerade gärna Shakespeare, som han ansåg bättre än både Goethe och Schiller. Don Quijote, Gullivers resor eller Onkel Toms stuga satte Hitler högt, Robinson Kruse skildrade ’’mänsklighetens hela utveckling’’ (en hygglig tolkning av Defoes roman) och Karl Mays populära indian-och-cowboy böcker läste han livet ut. I krigsslutet lät han till och med trycka en fältutgåva av May att delas ut vid fronten åt soldaterna som inspiration för taktik.
Astrologi, krigshistoria och Wagner är ämnen vi vet intresserade Hitler, liksom antisemitisk litteratur och vegetarianism, ockultism eller esoterika; pseudovetenskap som formade hans världsbild. Hitler ägde omkring 16 000 böcker, ett imponerande bibliotek än i dag. Det flesta böckerna är försvunna, majoriteten var gåvor som han förmodligen aldrig brydde sig om att öppna. I en saltgruva i Berchtesgaden hittades vid krigsslutet 3 000 volymer tillhörande Hitler. 1 200 räddades till kongressbiblioteket i Washington och det är framför allt dem Timothy W. Ryback har studerat i sin Hitler’s Private Library. Förstrykningar och Hitlers eget ex libris (en örn med utfällda vingar på ett hakkors i en glob prydd av eklöv med ’Adolf Hitler’ i frakturstil under) är några av de kriterier som krävs för att vi ska kunna vara säkra på att de lästes av honom.
Ryback låter en bok stå i centrum för varje kapitel: från (den judiske) författaren Max Osborns guide till Berlins arkitektur som han läste som ung soldat under första världskriget, över mentorn Dietrich Eckarts översättning och iscensättning av Peer Gynt, till den nazianstrukne Sven Hedins reseskildringar.
Han läste med behållning bilfabrikören Henry Fords The International Jew: The World’s Foremost Problem. Hitler var, som Ryback konstaterar, en man utan egentlig bildning, han behärskade varken rättstavning eller grammatik. Brev och manus vimlar av lexikala och syntaktiska fel.
Dessvärre störs Rybacks egen framställning av felstavade namn, påståenden som att Fichte, död 1814, var en ’’late nineteenth-century philosopher’’ eller att Solveig i Ibsens Peer Gynt skulle betyda själens väg (’sol’ kommer från ’hus’, ’sal’, ’veig’ vet man inte). Peer Gynt far runt världen och lämnar överallt förödelse efter sig i sin strävan att bli världens konung. Han förråder vänner, mördar, förför och överger Solveig. Väl hemma hos Solveig kommer repliken som Hitler aldrig fällde: ’’Döm syndaren, Solveig, bara döm.’’
