Full fart med extra allt
Petter Lindgren läser ett gesällprov med kraft och stuns
Publicerad 2017-09-26
Inte ens Willy Kyrklund hade kunnat stryka ner amerikanska Nathan Hills närmare 700 sidor feta romandebut Nix till ett hanterligt format, men förmodligen hade han nickat gillande åt den unge litteraturlektorn och författaren Samuel Andresen-Andersons fåfänga försök att undkomma sitt öde. Här handlar det förstås inte om en Kain som dräper en Abel, men om en son som tvingas nedgöra sin mor i en genomsnaskig biografi.
Upprinnelsen är ett valhänt attentat mot den Trump-liknande presidentkandidaten Sheldon Packer, ett attentat utfört av ingen mindre än Samuels mor, Faye Andresen-Anderson, vilken av okänd anledning övergav familjen när han var barn men nu hux flux blir rikskänd som ”the Packer attacker”.
Detta medan Samuels sadistiske förläggare Guy Periwinkle, som fått nys om släktskapet, hotar med stämning och konkurs om inte Samuel bums och som ett led i kampanjen för Packer klämmer ur sig boken: ”’En tarvlig historia om sex och våld’, säger Periwinkle, ’skriven av sonen hon övergav’”.
Det vi får läsa kan i stora drag beskrivas som resultatet av Samuels snokande i moderns fotspår, men också som en orgie i berättarteknik, med ideliga perspektivbyten och en medryckande snacksalighet som inte viker för ren slapstick. Liksom i Thomas Pynchons befryndade Gravitationens regnbåge från 1973 är det extra allt som gäller, och full speed ahead.
Eller vad sägs om sådant som en djupdykning i studentupprorets Chicago, ett 1968 komplett med hippies, batongviftande snutar och en mediterande Allen Ginsberg, eller en brett skildrad uppgörelse mellan orcher och alver i det fiktiva tv-spelet World of Elfscape, en sidoberättelse om pennalism och utnyttjande som växer ut till en roman i romanen, och som bakgrundsstrålning till allt detta en molande och flera decennier lång kärlekshistoria.
Det är naturligtvis för mycket alltsammans, och bitvis övergår skildringen också i ren uppvisning, särskilt mot slutet där Hill frestats till att knyta ihop säcken enligt jänkarkonstens alla regler, med en jämra massa knutar.
Kyrklund hade definitivt lämnat det hela mera öppet, men själv är jag dock beredd att förlåta Hill för hans textuella övergrepp. Det var trots allt mycket länge sedan jag läste ett gesällprov med samma kraft och stuns som Nix.
