...men vilken poesi!

Camilla Hammarström läser en avhandling om Bruno K Öijer Poeten

Gunnar Ekelöf lär på trettiotalet ha haft för vana att besöka sina bekanta i skepnad av en blind tiggare. Med svarta glasögon kunde han sätta sig på en stol nere vid köksdörren och vägra komma in i vardagsrummet. Anders Olsson tolkar i sin bok Gunnar Ekelöf vördsamt detta smått bisarra beteende som ett tecken för outsiderns desillusion och paradoxala klarsyn.

De flesta poeter i dag avstår från att självhögtidligt anta en poetisk mask av avskärmning och förmodat själsdjup. Det anses tillhöra en förgången tid. Bruno K. Öijer, däremot, tillhör de få diktare som oförtrutet söker gjuta liv i den gamla siarrollen. En visionär i solglasögon, en schaman som visar på okända djup och sammanhang för de vanliga människorna som sålt sina själar till det konventionella livet.

Kan man älska Bruno K. Öijers poesi trots att man finner hans image lite fånig? Ja, jag gör det! Mina första möten med den skedde i en utkyld lägenhet på Nørrebro i Köpenhamn på åttiotalet. Jag låg nerbäddad i en säng vid en usel kamin och läste dikter nätterna igenom medan vilda hundar sprang på gården som var som ett djupt schakt. En sådan valfrändskap släpper inte i första taget. Jag har med glädje återvänt till hans poesi utan att det på minsta vis känts komplicerat. Även om jag måste tillstå att jag som ung konststudent var en smula svärmisk, så kan jag inte minnas att det någonsin varit något annat än texterna som gjort intryck på mig. Schamanismen och de anspråksfulla framträdandena stötte bort mig redan då. Men vilken poesi!

Man kan fråga sig om det verkligen går att som jag bortse från Öijers turnerande av poetrollen, om den inte är en oupplöslig del av hans gärning. Per Bäckström, som i dagarna utkommer med den första avhandlingen om poeten, Aska, Tomhet & Eld. Outsiderproblematiken hos Bruno K. Öijer, menar att outsiderrollen är helt konstituerande för författarens dikter. Boken är en gedigen genomgång av de traditioner som Öijer ansluter sig till, från indiansk schamanism, engelsk romantik, dadaism, Artauds grymma teater till beatgenerationen, Bob Dylan och rockestetiken. Det är ett drygt arbete att frilägga alla trådar och Bäckström gör det med närmast pedantisk noggrannhet. De mest läsvärda i boken är berättelsen om stenciltidskrifternas sjuttiotal, en guldgruva med ett rikt bildmaterial.

För Bäckström är outsiderpositionen central för att förstå Öijer. Den innebär en våldsam dikotomisering mellan ett vi och ett dom, mellan insiders och outsiders. Poetens roll blir att förmedla att det finns ett annat sätt att leva, bortom kommersialism och förtryck. Att skriva poesi är att bejaka det mörker och kaos som det borgerliga samhället försöker smussla undan. Hos Öijer finns enligt Bäckström också en idé om en guldålder i tidernas begynnelse, då människan var sann och ursprunglig och stod i förbindelse med kosmos.

Föreställningen om en förlorad autenticitet som måste återerövras är det bärande temat i Bäckströms förståelse av Öijer. Om man går till intervjuer och texter är det inte svårt att belägga att poetens ingivelse verkligen springer ur en sådan längtan. Men vad är egentligen autenticitet i vår tid? Inte kan vi bara bortse från poststrukturalisternas kritik av närvarometafysiken och föreställningen om en sann kärna i människan? Per Bäckström endast snuddar vid denna grundläggande fråga, skjuter den ifrån sig för att okritiskt ansluta sig till Öijers högst personliga närvaromystik. Hans ansträngningar att förstå poeten växer till en omöjlig uppgift, det är som han försöker laga en dekonstruerad värld med hjälp av verktyg som hör artonhundratalet till.

Öijers poetiska hållning parafraserar otvivelaktigt en romantisk, närmast gotisk konstnärsmytologi. Det spännande är ju att han gör det i vår tid, att han är ett så anakronistiskt fenomen. Men jag tror inte att det är gynnsamt att tolka poeten så bokstavligt eller att som Bäckström omforma hans poetik till en godhetens politik för mänsklighetens fromma. Bruno K. Öijer är inte vår frälsare. Till det är han alldeles för spotsk och högmodig. Det som gör hans poesi så fantastisk är nog inte så mycket tendensen, som de blomstrande bildrika gesterna. Det är det motsägelsefulla och bångstyriga som gör att det slår blixtar, när gott och ont möts som sött och salt. Jag tänker på Zarathustras ord: ”Ensamme, du går den skapandes väg: en gud vill du skapa dig av dina sju djävlar!”

Avhandling

Camilla Hammarström