Reportaget om USA blir till slut hötorgskonst
Malin Ekmans anti-woke-bok kunde ersättas med en enda tweet
Publicerad 2023-06-12
I ett av kapitlen i Malin Ekmans ”Skymning i Amerika” går författaren längs en strand i Portland och funderar över ”den radikala vänsterns” illdåd. Brottet i sammanhanget är ett socialhjälpsprojekt för fentanylmissbrukare.
Vackert tänkt, reflekterar Ekman, men resultatet är skräckinjagande. Kanyler i sanden, barnfamiljer på flykt, nedskräpning och misär. I det lokala tehuset träffar Ekman en hemlös man som förlorat fru och hus under den ekonomiska krisen. Vid ett tillfälle träffade mannen Bernie Sanders och bad om hjälp, men presidentkandidaten hänvisade bara till kyrkan. Ekman tar ett djupt andetag, byter rad och avslutar kapitlet: ”Nu tvivlar mannen på det socialistiska projektet”.
Nej, det är inte en Flashbacktråd som råkat klistras in av misstag, utan Svenska Dagbladets utrikeskorrespondent som faktiskt skriver så här. ”Skymning i Amerika” är en samling tidningsreportage som skurits isär och nödtorftigt sytts ihop till ett lapptäcke tänkt att signalera reportagelitteratur.
Det ska mycket till för att gamla reportage ska förtjäna återutgivning – två, tre journalister i Sverige har den verkshöjden. Ekman med sin Fox News-inspirerade prosa är inte en av dem. Att det dessutom handlar om den amerikanska valrörelsen gör att premissen känns lika upphetsande som en veckogammal matlåda. Vad kommer härnäst: DN:s samlade reportage från coronapandemin?
Analysen känns på samma intelligensnivå som när Trump slår ut med händerna och utbrister ”VEM VET?”
I boken tar Ekman ett antal stereotyper – Bernie-brorsan, den woke:a universitetsstudenten, den ”radikaliserade” bolagsstyrelsen – och letar upp dem i verkligheten. Här finns inga siffror som ursäktar det slappa anslaget: inga opinionsmätningar om hur utbredd cancelkulturen är, ingen statistik kring medelklassens ekonomiska förhållanden.
Dessutom har Ekman en förkärlek för att suggerera fram slutsatser. I det mest uppseendeväckande kapitlet – om Sanders – antyder hon att det är den djupt marginaliserade vänsterns tal om ”bostaden som en mänsklig rättighet” som är orsaken till den utbredda hemlösheten. Analysen känns på samma intelligensnivå som när Trump slår ut med händerna och utbrister ”VEM VET?”.
På ett enda ställe intervjuar hon en person med faktiska vänsteråsikter – en aktivist som talar om det ”vackra” i att agera mänsklig sköld åt svarta demonstranter. Antagligen ska detta signalera amerikansk fimbulvinter – men mest framstår det som om hon pratar med en tönt.
Visst finns det reella problem som boken tar upp. Cancelkulturen vid elituniversitet är ett elände, metoo förvandlades verkligen till en folkdomstol och det fanns en social arrogans gentemot outbildade under coronapandemin. I ett kapitel skriver Ekman om hur wokekulturen bestyckats med kapital på platser som Disneyland och Dalton.
Detta är ett problem som författaren Asad Haider skrivit intressant om i ”Mistaken identity”. Men till skillnad från Haider finns det ingen nyfikenhet hos Ekman på orsaken till den ”wokea kapitalismen”. Som läsare tycker jag också att det borde vara självklart att – i en bok om den amerikanska vänstern – fråga sig varför Sanders tal om ”den nordiska välfärdsstaten” attraherat så många.
Men i stället för analys får vi meningar som denna: ”Kapitalismen var stommen i bygget av USA som föregångsland och är en integrerad del av den amerikanska drömmen.” Så låter det fördjupande reportagets motsvarighet till hötorgskonst.
Ekman har skrivit en 289 sidor lång bok. Det hade räckt med ett tweet: ”Stop WOKE”.
