PKKvinnokämpen

Kajsa Ekis Ekman om en oväntad feministisk stridsskrift från den fängslade kurdledaren

Che Guevara gjorde det inte, Malcolm X gjorde det inte. Thomas Sankara gjorde det med den äran, Simón Bolívar gjorde det definitivt inte. Inte en enda svensk statsminister har gjort det.

Abdullah Öcalan gör det.

Vad talar jag om? Att skriva böcker om kvinnans frigörelse.

PKK-ledarens fängelseskrift Kvinnans revolution ges nu ut av Rojavakommittéerna och det är tung läsning. Ingen revolutionär kamp är fullständig utan kvinnans frigörelse, är budskapet.

Och det är bara början.

Öcalan har sedan han fängslades 1999 producerat ett antal ideologiska texter från isoleringscellen där han sitter på ett högsäkerhetsfängelse i Istanbul. Han och PKK har gått igenom en kursändring under tiden: från att ha som målsättning en socialistisk stat för kurderna, till en frihetligt socialistisk ideologi och styre genom självständiga kantoner. Parallellt med Kvinnans revolution ges också hans skrift Demokratisk federalism ut, där denna fråga avhandlas. Det är första gången Öcalans texter kommer på svenska.

Boken om kvinnan inleds med en mening som kan ses som en radikalfeministisk parafras på Marx: ”Våra senaste 5 000 år av civilisation är i grunden historien om förslavandet av kvinnan.” Öcalan ligger nära Bachofen och Elin Wägner i sin analys av äldre tiders matrilinjära samhällen.

Att kvinnan en gång styrt över samhället, både i himlen och i familjen, samt att dessa samhällen praktiserade en form av ”primitiv socialism” utan tvång. Där Bachofen talade om en polväxling använder Öcalan ordet kontrarevolution för att beteckna övergången till patriarkatet. Att mannen måste kontrollera kvinnan för att kunna försäkra sig om att avkomman är hans, medan motsvarande inte gäller för kvinnan (hon vet alltid när hon är mor till ett barn) gör att det patrilinjära samhället med nödvändighet innebär ett större mått av förtryck. Därför är hemmafrun ”den äldsta formen av slaveri” som allt annat slaveri bygger på. Religionerna är också en viktig komponent i förtrycket, och precis som historikern Birgitta Onsell ser Öcalan de monoteistiska religionerna som stöldgods och förvrängningar av tidigare gudinnereligioner. Historien om hur människan skapades ur revbenet härstammar till exempel från sumererna – bara att då var det gudinnan Ninhursag, Nin-ti, som räddade livet på en manlig gud med ett sjukt revben. Nin-ti, revbensdamen, födde åtta plantor som hon använde för att hela den manliga gudens revben, varpå de levde lyckliga tillsammans.

Öcalan har en dialektisk analys av de olika religionernas betydelse – han ser klostrets betydelse inom katolicismen på en och samma gång som ett sätt att stänga inne kvinnan och en avlastning från sexism: ”Det går till och med att kalla denna institution för det första kvinnopartiet.”

Islam innebar från början en framgång för kvinnor, men övertog snabbt praktiker som polygami, vilket gjorde att strukturerna stelnade och finns kvar än i dag.

Vad gäller kvinnans situation i det kurdiska samhället, är kapitlet bara två sidor vilket är synd. Jag hade gärna velat läsa en mer detaljerad analys, särskilt i dessa tider när YPJ, kvinnobataljonen, slagits med framgång mot IS.

Öcalan konstaterar att inte bara kvinnans, utan även barnens situation är bedrövlig och menar att förekomsten av hedersmord är kopplad till kurdernas ofrihet. Hedersmord är ”den symboliskt laddade hämnden på samhället i stort. Kvinnan blir i sammanhanget den som ska betala för samhällets förlorade heder. En förlorad manlighet tas ut på kvinnan.”

Denna teori – att mäns våld mot kvinnor ökar då män förlorar makt – är numera vanlig i många sammanhang. Den antifeministiska backlashen i väst har förklarats på samma sätt av bland andra Susan Faludi – män förlorar både sin traditionella yrkesroll och mansroll och slår tillbaka. Jag är inte säker på att det förhåller sig på det sättet – de som förlorar makt kan lika gärna reagera genom reträtt. När kvinnor förlorar sin plats i samhället antas det inte att de automatiskt ”slår tillbaka” i någon nämnvärd utsträckning. Teorin, om än intressant, lär vara svår att bevisa.

I bokens avslutande kapitel förespråkar Öcalan ett dödande av den dominante mannen. ”Den grundläggande frågan är varför mannen är så avundsjuk, dominant och ond så fort kvinnan kommer på tal.”

Eh! Vilken kvinna skulle i dag våga skriva så utan att drabbas av en våg av hat och anklagelser?

Detta är en grundläggande analys av kvinnoförtryckets uppkomst, som går betydligt längre än en annan kort skrift som delas ut till alla svenska gymnasieelever, Chimamanda Ngozi Adichies We should all be feminists.

Tyvärr är texten översatt från engelska - varför? Det finns tillräckligt med kompetenta översättare från kurdiska för att den inte ska behöva ta en omväg på detta 60-talssätt.

FAKTA

Abdullah Öcalan

Född 1948. Grundare av och ledare för den ­militanta separatistiska organisationen Kurdiska arbetarpartiet (PKK).

Gick i landsflykt 1980, men greps 1999 i Nairobi av CIA och Mossad.

Dömdes samma år till döden i Turkiet för ­högförräderi, separatism och mord. Domen om­vandlades sedan till livstids fängelse.

Kajsa Ekis Ekman