Rösten som får tiden att stanna
Världens främsta sångare står på scen i Stockholm
Det svenska musikundret handlar om opera.
För ett tiotal år sedan räknade jag efter hur många svenska operasolister under en säsong som kunde höras i de större, internationella operahusen. Jag hittade ett 40-tal, och då var alla så kallade mindre, men sällan därför obemärkta operahus oräknade.
Nina Stemme, Ann Sofie von Otter, Michael Weinius, Katarina Dalayman, Katarina Karnéus, Ann Hallenberg, Miah Persson och Peter Mattei är bara toppen på ett välljudande isberg vars ekon sällan fångas av svenska medier. Desto längre spaltmeter utomlands.
Sångare utvecklas. Den Stemme eller Mattei som hördes för tio eller fem år sedan, låter inte längre likadant. Rösten växer, tekniken förbättras, sångarna mognar.
Så när nu Kungliga Operan besatt Wagners Parsifal med Michael Weinius i titelrollen, Katarina Dalayman som Kundry och Peter Mattei som Amfortas, finns det möjlighet att höra vad som har hänt. Dalayman och Weinius sjunger rätt flitigt i Stockholm, men med tunga roller som dessa finns det alltid nya saker att utveckla och upptäcka.
Christof Loys uppsättning är tankeväckande. I stället för en religiös rit, länge det konventionella sättet att iscensätta operan, så möter vi en undersökning över tid om hur ett slags humanistisk gemenskap kan överskrida sexualiteten. Här möter vi medeltida scriptorium och samtida bibliotek mer eller mindre samtidigt. Historien skrivs ned vartefter den berättas; tid och rum flyter.
Parsifal-figuren, denne ”rene dåre” som på fem timmar går från naiv spoling till insiktsfull frälsare, sjungs inte bara med styrka och karaktär av Weinius, hans spelar spoling rent rörande, mer intresserad av att mumsa bröd än att förstå ceremonier. Dalaymans Kundry har god scennärvaro och en fokuserad, rik stämma. Operakören får i verk som detta inte glömmas, med kraft och samlad klang gör de körpartierna till dramatiska höjdpunkter.
Stjärnan i denna uppsättning heter Peter Mattei. Han är i dag en av världens främsta barytonsångare, hans röst växer ständigt och rollen som Amfortas, till synes blott två, rätt långa arior, hör till de svårare att exekvera. Rösten är inte bara kraftfull, den har det slags karaktär som får tiden att stanna. Matteis röst som gör att man vill söka härbärgera varje not som materialiseras.
Så passa på. Parsifal ges mars månad ut.
