Pinsamt resultat för utbildningsministern
Utredningen om cancelkultur visade att Mats Persson hade fel i sin analys
Så kom den då, Universitetskanslerämbetets utredning av akademisk frihet. Den beställdes av utbildningsminister Mats Persson, som redan första dagen på jobbet tycks ha identifierat identitetspolitik, ”woke” och ”cancel-kultur” som de stora hoten mot forskares och universitetslärares rätt att fritt söka och förmedla kunskap. Men som väntat visar utredningen att ministerns analys var felaktig – färre än en procent av de som tillfrågats i UKÄ:s enkät anser att så kallad cancelkultur är ett problem. I stället är det ökad politisk klåfingrighet och systemen för forskningsfinansiering som forskare själva uppfattar som de stora farorna.
Faktum är att fler anger Tidöavtalet som ett hot mot den akademiska friheten, än den så kallade cancelkulturen, identitetspolitiken och ”woke”-trenden. Resultatet är pinsamt för minister Persson, men alltså inte överraskande för den som faktiskt arbetar inom universitetsvärlden.
Vi är många som reagerat starkt på Mats Perssons utspel om cancelkultur och identitetspolitik inom forskning och högre utbildning, och på hans beslut att uppdra åt UKÄ att utreda förekomsten av det förstnämnda. Inte för att det inte finns problematiska tendenser inom akademin som är väl värda att undersöka – utan för att Mats Persson redan från början varit så bestämd med hur hoten mot den akademiska friheten ska definieras och tolkas.
De begrepp som Persson ständigt använder för att diskutera – själv skulle jag säga ifrågasätta – universitetens förmåga att utan yttre inblandning härbärgera och hantera sociala spänningar är vare sig neutrala eller lämpade för seriösa analyser. De är i stället hämtade direkt från de sociala mediernas kulturkrig, och bidrar mer till att stämpla vissa teorier och politiska rörelser som oönskade och farliga än att faktiskt bjuda in till förutsättningslös granskning och öppen debatt. Perssons val att på förhand politisera utredningen och föregripa dess resultat genom att gång på gång använda vaga, politiskt laddade och polariserande begrepp kan med fördel användas som exempel på hur forskare själva absolut inte bör närma sig sociala fenomen.
Många lär sig snabbt att hålla med de mest framgångsrika forskarna och de mäktiga professorerna
Nå, utredningen då. Den är välskriven och balanserad men kommer inte med mycket nytt. Dess mest intressanta resultat är också det minst oväntade – nämligen att akademisk frihet och kollegialt ledarskap har vissa inneboende spänningar som kan vara svåra att hantera, men ändå sköts i huvudsak professionellt av universiteteten. Ett exempel: likriktning och lågt i tak uppfattas enligt utredningen som kännbara fenomen på många av universitetens arbetsplatser. Som lundahistorikern Björn Lundberg nyligen konstaterade blomstrar personalkonflikter, personlig prestige och fåfänga i sammanhang där just frihet och kreativitet premieras – särskilt när de, som i akademin, förenas med starka hierarkier, hård konkurrens och osäkra anställningar.
Frihetskulturen innebär att formella påtryckningsmedel för att få kollegor att hyfsa sitt beteende saknas eller används med stor försiktighet. I ett sådant sammanhang stärks i stället informella sanktionssystem, som utfrysning eller avfärdanden, liksom tendenserna till klickbildning och grupptryck. Många lär sig snabbt att hålla med de mest framgångsrika forskarna och de mäktiga professorerna. Konformismen riskerar sätta sig i väggarna, och blir inte lätt att mota för den kollega som under begränsad tid fått chefsuppdraget.
Dessa tendenser är välkända inom universitetet, och kan i och för sig vara svåra att rå på. Att främja tvärvetenskapliga samarbeten, göra det enklare för forskare och universitetslärare att röra sig mellan arbetsplatser, att öka den sociala mångfalden, stärka anställningstryggheten och förbättra stödet till de akademiska ledarna är sannolikt det som främst minskar risken för likriktning och trånga åsiktskorridorer. Men vem tror att det är sådana åtgärder, långt mindre klickfrämjande än tal om cancelkultur och woke, som klåfingrige Persson tänkt sig att utredningen kan leda till?
