Läskigt, läskigt – men inte farligt
Alice Kassius Eggers om Alice i Underlandet, Suzanne Osten – och barnkultur utan skygglappar
Vad är läskigt för barn? Diskussionen verkar aktualiseras allt oftare, även om frågan ställts i alla tider. I Morgonpasset i P3 uttrycker barnkulturveteranen Suzanne Osten en oro över att det numera reageras direkt på ämnen, snarare än på utförande. Hur ett ämne behandlas är ointressant om en orolig förälder eller pedagog tycker att ämnet i sig är opassande för barn.
Osten borde veta. Som avsändare till två av de verk som debatterats senaste tiden – pjäsen Medeas barn som plötsligt ansågs olämplig för barn i Kumla, och filmen Flickan, mamman och demonerna, vars åldersgräns blivit föremål för diskussion – blir hon lätt ett slags Jeanne d’Arc-figur. Slagskämpe och martyr i kampen för barns rätt till kultur utan skygglappar. ”Vårt vuxna ansvar är att minska klyftan egna barn – andras ungar”, skriver hon på sin blogg 16 mars.
Samtidigt kommer Lewis Carrolls klassiker Alice i Underlandet ut på nytt, med Tove Janssons lysande illustrationer. Något överraskande är det en direkt kopia av 1960 års utgåva, komplett med Åke Runnquists klassiska efterord där han jämför översättningens bryderier med att försöka översätta Shakespeares Hamlet.
I skenet av samtidens förvirring över barnkulturens roll hade jag önskat mig åtminstone ett nytt förord som gav Carrolls text ett sammanhang.
För den är ju en märklig sak, berättelsen om Alice. Trots sin konventionella cirkelform med barnet som hamnar i en annan värld och kommer tillbaka till verkligheten med fantastiken fortfarande kvar i huvudet. Alice kallar sin dröm för ”underbar” när hon vaknar upp, men det är inte helt lätt att förstå vad som är så underbart med bebisar som förvandlas till grisar och en drottning besatt av halshuggning.
Något i Alices egen tolkning av sin upplevelse ger mig en ledtråd till något avgörande i boken som sammanfaller med Flickan, mamman och demonerna. Hur Alice, liksom flickan Ti hos Osten, erbjuder ett genomgående pålitligt subjekt. Hur mycket världen än gungar runt omkring dem behåller barnen sin roll som vägvisare genom historien. Ibland förvirrade och olyckliga, men alltid tillräckligt konsekventa för att mottagaren ska ha någon att ty sig till.
Det är knappast en slump. Barnperspektivet må ha förändrats på 150 år men lyhördheten och lojaliteten återkommer hos alla de mest älskade barnkulturskaparna. Den osvikliga övertygelsen om barnets rätt att beskriva världen inifrån.
Det insinueras ibland att Lewis Carroll, eller Charles Lutwidge Dodgson som han hette egentligen, skulle ha haft en sexuell blick på sina så kallade ”barnvänner”. Det är förstås svårt att utesluta, men som bevis passar fotografier och målningar på nakna flickor särdeles dåligt, då det var mer eller mindre legio i hans samtid som symbol för oskuldsfullhet. Att Dodgson föredrog barns sällskap framför vuxnas är dock odiskutabelt, flera har vittnat om den märklige matematikern på Christ church college i Oxford som hade hemliga tepartyn med kollegornas döttrar.
Något av denna, inte alltid välvilliga, fascination går igen också i blicken på Suzanne Osten. När hon satte upp Babydrama, pjäsen för barn mellan 6 och 12 månader hörde jag en och annan fnysning från självutnämnda experter på barns fattningsförmåga. Men både tidigare nämnda Medeas barn och förlagan till senaste filmen – pjäsen och boken Flickan, mamman och soporna – har glidit förvånansvärt friktionsfritt genom tiden. Tills nu då.
Kanske är det långsökt men jag kan inte låta bli att fundera över om det hör ihop med vår tids uppluckring av auktoritetstron. Ofta på gott, men i vissa fall blir den eftersträvade jämlikheten absurt relativistisk. Allas åsikter ska vara lika värda, oavsett kunskap och erfarenhet. Jämlikheten är förstås en chimär eftersom ingen påstår sig ha rätt till en åsikt om kvantfysikens lagar utan att ha tillskansat sig kunskap först.
Och vilken kunskap som ifrågasätts följer fortfarande den traditionella makt-ordningen där barn, kultur och kvinnor som bekant ligger någonstans på botten och skvalpar (barnkulturkvinnans status således obefintlig). Jag skäms lite över samtiden när Suzanne Osten måste påpeka att hon om någon jobbat med barns möten med det skrämmande, både teoretiskt och praktiskt under ett helt liv. Och att den empirin borde beaktas när det påstås saker om hennes verk.
En stor skillnad mellan Alice i Underlandet och Flickan, mamman och demonerna är förstås den senares uttalade vilja att just befinna sig i samhället. I Ostens livsgärning finns en kombination av orubblighet och missionerande som är långt från Carrolls världsfrånvända romantik. Men som vilda sagor om att spränga verklighetens gränser har de båda hittat lösningen: barnet i centrum som lovar att allt kommer att ordna sig till slut.
