Därför är teatern vänstervriden
Athena Farrokhzad svarar Johan Lundberg
Med ojämna mellanrum når Johan Lundbergs indignation över tillståndet i Sverige kultursidorna. För några år sedan handlade det om samtidspoesin, som han menade var obegriplig och vanärade Stagnelius. Den här gången har hans bägare runnit över till följd av vänstervridningen på landets teatrar (Expressen 28 okt).
Man skulle kunna invända att hans exempel haltar. Att Sara Stridsbergs sorgesång över mentalsjukhuset Beckomberga inte direkt är kommunistisk propaganda, att den har ganska lite gemensamt med Liv Strömquists humorshow på Dramaten, som i sin tur inte har så många beröringspunkter med min Vitsvit på Unga Klara.
Men ärligt talat, för en gångs skull vill jag bekräfta Johan Lundbergs världsbild. Det är ingen hemlighet att vi alla tre är rätt vänstervridna. Och att Åsa Linderborg, Jonas Hassen Khemiri, Maria Sveland, America Vera-Zavala och Daniel Suhonen – som Lundberg tar upp som exempel på samtida dramatiker – också är det.
Ja, svensk teater är överlag en tillflyktsort för människor som gärna läser Marx och deltar i solidaritetsmanifestationer för Palestina. Detta avspeglas ibland i repertoarerna. Tacka fan för det när övriga offentliga arenor i det här landet – den parlamentariska politiken såväl som mediekanalerna – så fullständigt domineras av högern.
Men varför ser det ut som Lundberg beskriver? Var är alla fascistiska friteatergrupper? Varför är det så svårt för konservativa att producera banbrytande nycirkus? Hur kommer det sig att så många betydelsefulla böcker i modern tid har skrivits av socialister, feminister, queers och antirasister?
Är det för att skapande handlar om att upprätta relationer, vilket vi är tränade i att göra, eftersom vi är tvungna att förstå sambanden mellan samhällsstrukturer och det våld våra kroppar utsätts för? Är det för att det inte är särskilt ekonomiskt lönsamt att satsa på en karriär inom modern dans?
Kan vi komma till rätta med den sneda representationen genom att kvotera in nyliberaler i kulturlivet? Gärna för mig, så länge vi kvoterar in syndikalister i näringslivet.
Om Johan Lundberg tycker att det borde produceras mer högerkultur står det honom fritt att själv skriva en helaftonsföreställning om det viktiga arvet från inkvisitionen, eller dramatisera Ayn Rands nyliberala epos och försöka sälja in det till en barn- och ungdomsteater.
Eftersom han aktivt motarbetar analyser som påtalar hur tillgången till resurser villkoras av ens position, och i stället hävdar individens förmåga att överskrida detta, borde inte vänstervridningen vara något hinder.
I ytterligare ett avseende vill jag ge Johan Lundberg rätt. Det är när han skriver att ”denna materiella bas påverkar idéproduktionen i samhället.” Det är alltså därför Johan Lundberg är oroad. Han har också läst sin Marx och insett att de tankar som uppstår och förmedlas på teatern faktiskt riskerar att påverka den politiska utvecklingen.
Jag vill uppmuntra denna nyvunna insikt kring relationen mellan materialitet och ideologi. I mina kretsar kallar vi det bas och överbyggnad.
Det vore glädjande om Lundberg, som vid sidan om sitt värv som kulturdebattör brukar varna för farorna med islam, kunde dra samma slutsatser vad gäller kopplingen mellan rasistiska vanföreställningar och fascistiska terrorattentat. Det är nämligen vad som oroar mig denna höst, när flyktingförläggningar brinner och barn blir mördade på sina skolor.
