Littfest är som att gå runt på Systembolaget
Det är omöjligt att åka till Umeå utan att bli kär
Ingenstans är det så nära mellan litteraturen och läsarna som på Umeå litteraturfestival. Jag minns ett av mitt livs bästa seminarier därifrån: jag, Kristina Sandberg och Susanna Alakoski talade om arbetande kvinnor i litteraturen.
Trots att vi satt i stora salen på Folkets hus, med nästan 1 100 personer i publiken rådde det en sällsam blandning mellan avspändhet och skärpa. Likaså i publiken: några tjoade, någon stickade, ett barn jollrade i mittgången, en förlagschef skrev nyhetsbrev om hur Susanna dribblade bort mig. Hade nyhetsbrevet där och då publicerats på en stor skärm hade jag antagligen bara skrattat åt det. Efteråt tittade jag, Kristina och Susanna på varandra, förvånade. Detta var något helt annat än Bokmässans högkyrkliga stämning.
Umeå Littfest grundades 2007 utifrån en tanke som nästan känns Robin Hood-aktig i dag: mot bokvärldens kommersialisering och mot centralisering. Biljetterna kostar 200 kronor per dag, med seminarieprogram från 10 till 10. Alla utställare pröjsar samma och får exakt lika stor yta: Teg publishing såväl som Bonniers (som givetvis inte är där). Vill man köpa böcker av närvarande författare så är det landets ljuvligaste bokhandel, Pilgatan, som säljer dem. Noggranna med att skylta lika mycket med alla namn – kändisar såväl som debutanter. Att gå i Folkets hus under Littfest känns lite som att promenera runt på Systembolaget: samma diskreta men genomtänkta antikommersialism.
Detta gör någonting med deltagarna. Trots att festivalen ståtar med riktiga världsstjärnor (i år Jamaica Kincaid, Christian Kracht, Baek Heena och Marie Darrieussecq bland annat) är det som om alla stjärtfjädrar ligger i anspråkslösa släp. Känslan är att vem som helst kan gå fram och prata med sin favoritförfattare.
Själv kan jag inte minnas att jag sett en enda signeringskö på festivalen. Kanske handlar det om att grundarna ständigt vandrar runt och pratar med besökarna: de sociala genierna Jan Olov Carlsson och Annika Edlund (som tycks känna varenda kotte), Erik Jonsson, Elenor Nordström och Patrick Tornéus. Om dessa människor fick leda kulturdepartementet skulle Sverige vara en konstnärlig stormakt. Kanske beror det också på att deltagarna betalas ordentligt: alla får enligt Författarförbundets rekommendationer. Se där, ett kulturevenemang som inte bygger på ekonomisk exploatering av eldsjälar.
Det är omöjligt att inte bli förälskad i Umeå Littfest. Den visar att de riktigt roliga kulturevenemangen inte behöver äga rum i Stockholm eller Göteborg. Att det går att göra magiska saker med endast tre halvtidsanställda och att man kan betala alla hyggligt. I år kommer jag inte kunna åka till festivalen när den – sedvanligt – inleds med gratis evenemang i dag. Men mitt hjärta är där, i denna mikro-utopi, mitt i Umeå centrum.
