Don Giovanni sitter i skiten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2014-03-17

Uttrycksfullt och välbalanserad Mozart-opera om den fördömde kvinnorkarlen

helskärm

Don Giovanni är troligtvis Mozarts mest djuppsykologiska opera med flera teman som går att utforska; sex är det mest uppenbara. Frihet är ett annat, och därför gläder det mig att Ole Anders Tandberg refererar till Lars von Triers porrepos Nympho­maniac i sin programtext, ty jag kan inte heller undgå att jämföra nymfot Joe med förföraren Don Giovanni. Båda fördärvas av kärleken - Joe när hon ger sig in i tvåsamheten och Don Giovanni när han undviker den. Men Joe är fri så länge hon tar avstånd från kärleken, på så vis är hon en inverterad Alberich som avsäger sig kärleken för makt.

Don Giovanni har ingen handlingskraft när operan börjar, utan befinner sig en bra bit in i skiten - bokstavligt talat i denna uppsättnings nattklubbstoalett - redan när ridån börjar och går djupare och djupare ner. Sceneriet är näst intill expressionistiskt på rockvideovis med stroboljus och helvetets brinnande pelare varvat med minimalistiska stilleben på döda djur.

Om Kungliga operans förra Mozart-uppsättning Trollflöjten, också i regi av Tandberg, togs över av de sceniska special­effekterna, är denna mer välbalanserad mellan de olika komponenterna. Visserligen är kameraprojektionerna redan ett utnött koncept från Folkoperans senaste, säg fem, uppsättningar, och alla trosor och presumtiva fallossymboler i form av pistoler och slagträn känns som trötta mar­körer av respektive könens sexualitet. Samtidigt är det svårt att inte låta sig förföras av ensemblen.

Elin Rombo gör en ömkansvärd Donna Elvira vars gestalt påminner om den sexiga bibliotekarien, och sopar fullständigt banan med denna så väl sammansatta tragikomiska figur. Luthando Qaves Leporello är den som kanske bär samvetets röst i operan - han är som ett energipaket på scen med en känsla för såväl det mänskliga som det komiska. Ola Eliassons titelroll har något spjuveraktigt Hugh Grant-aktigt över sig men snuddar - och passerar - flera gånger van­sinnets brant.

Ett annat uppryck sen sist är Lawrence Renes ledning av orkestern som ger Mozarts musik den självklara plats den ska ha. Sist, men inte minst, är ljussättningen tidvis överväldigande och förbluffande, i synnerhet i de två akternas respektive klimax.