Ingvar Carlsson hoppas på de ungas vrede
Det är ett livsfarligt läge för den svenska demokratin, enligt den tidigare statsministern
Det är fullt i Z-salen på ABF-huset i Stockholm när jag på tisdagen ser Jan Schermans film ”Make democracy great again”.
Den handlar om hotet, eller snarare hoten, mot vår demokrati.
En kort stund uppehåller den sig vid mordet på Ing-Marie Wieselgren i Almedalen 2022. Då högg nazisten Theodor Engström ihjäl Wieselgren, han hade också planer på att mörda dåvarande centerledaren Annie Lööf.
Nicolas Lunabba, författare och verksamhetsansvarig för Helamalmö, deltog i ett samtal med Wieselgren precis innan hon mördades. Han skriver om både henne och sin inställning till Almedalen i sin bok ”Dagbok från 20-talet”: Lunabbas ”bestående känsla var att Almedalsveckan var en djupt oanständig och respektlös tillställning, som förminskade allvaret i politiken”. Men Ing-Marie Wieselgren väckte trots det hans beundran: ”Hur blir man sådär? Hur behåller man lågan, genom hela karriären?”
Jag delar Lunabbas uppfattning om Almedalsveckans oanständighet. Och mordet på Wieselgren har gjort mig än mer uppgiven inför möjligheterna till förändring. Att hon dödades är självklart fruktansvärt nog – men att allt sedan bara fortsätter, i Almedalen och det offentliga samtalet, som om ingenting hänt, gör det svårt att tro att vi lärt oss något. Eller på att någon ens vill göra samhället bättre.
Efter filmvisningen i ABF-huset samtalar Jan Scherman på scenen med Sveriges tidigare statsminister, Ingvar Carlsson (S). 89 år gammal och vanligen mycket noga med att inte kommentera dagspolitiken, höjer han nu rösten på ett nytt sätt. Hans beskrivning är raka motsatsen till att förminska allvaret. Han konstaterar att mindre än 15 procent av världens befolkning i dag lever i fullvärdiga demokratier och säger att han på allvar är orolig för om den svenska demokratin kommer att bestå.
Han är stenhårt kritisk mot högerledaren Ulf Kristerssons (M) löftesbrott till det svenska folket: att först lova dyrt och heligt att inte samarbeta med Sverigedemokraterna och sedan bryta det löftet så snart de blev nyckeln till makten.
Carlsson inskärper att han känner igen dagens högernationalister från vad han lärt sig om de som tog makten i Europa på 1930-talet. Därifrån känner han också igen den höger som aningslöst låter sig utnyttjas av extremhögern.
Så länge jag varit vuxen har landet dominerats av makthavare, och opinionsbildare, som betonat att ingenting egentligen är möjligt
Han kritiserar en rad nya lagar som stiftats, inte sällan påhejade av socialdemokratin. Avlyssning och angiveri som inskränker den personliga integriteten. Och de lagar som begränsar mediernas möjligheter att fritt bedriva granskande journalistik: ”Jag undrar om det inte är en hel del journalister i Sverige som känner oro i sitt arbete och undrar hur de ska agera.”
Carlsson pekar på hur allt detta, i kombination med attacker på utbildningsväsende och universitet, på folkbildning och public service, inte längre är de små stegens tyranni: ”Slå samman effekten så är det stora steg. Det är ett väldigt farligt läge”, säger Ingvar Carlsson från scenen.
Han är tidigare statsminister tillika ex-boss för ett parti där dagens ledande företrädare skäller på Greta Thunberg för att hon ägnar sig åt aktivism i stället för att gå med i SSU. Men Carlsson säger att det är hög tid just för aktivismen: ”Jag är förvånad att så många betraktar sig som åskådare. Vi måste i stället bli demokratiska aktivister. På arbetsplatserna och i bostadsområden.”
Carlsson fortsätter: ”Det är viktigt att vi blir många. Högernationalister är egentligen rätt fega. Stöddiga när de får breda ut sig, men de blir rädda när de möter de många. Vi måste visa att vi är många för då blir också de som går ut mindre utsatta. Så: många aktivister, det är vad jag hoppas vi ska se.”
Så länge jag varit vuxen har landet dominerats av makthavare, och opinionsbildare, som betonat att ingenting egentligen är möjligt. Att politiken inte kan. Makten är flyttad till marknaden, och den är fri, eller till EU, och EU svävar fritt, ingen bryr sig en smula om EU ens när det är valår.
Därför spelar det roll att just Ingvar Carlsson just i ABF-huset, en av den svenska arbetarrörelsens främsta i arbetarrörelsens hus, efterlyser en aktivisternas tid.
Han understryker allvaret och knyter an till en konstruktiv vrede som jag ibland trodde helt domnat bort ur offentligheten och ersatts av revanschistiskt hat.
Det finns redan positiva exempel ute på gatorna.
Löst organiserade nätverk, eller ideella tankesmedjor som Balans, som tvingar svenska politiska partier att göra upp med sin egen korruption och börja ifrågasätta marknadsskolans funktionssätt.
Aktivisterna som fredligt men spektakulärt agerar för klimatet: Vare sig det handlar om irriterande vägblockader, rebellmammor, stillsamma manifestationer, soppkladdande på museiföremåls skyddsglas eller våtmarkskupper mot TV4-program.
Och inte minst demonstrationstågen som varje lördag går ut för att visa sitt stöd för Gaza och sitt raseri mot det israeliska massmordet på civila. De dyker upp vecka efter vecka, många tusen, trots att vi i medierna är usla på att berätta om den enorma och unika rörelse detta är.
Ska man återerövra tron på att förändring är möjlig är det på dem man ska titta.
Och först när man tror blir något möjligt.
Som Hannah Arendt skriver, i ”Om våld” från 1970: ”Ingen reagerar med ursinne mot en obotlig sjukdom eller mot en jordbävning och inte heller mot svåra sociala förhållanden så länge de förefaller omöjliga att ändra. Det är bara när det finns skäl att misstänka att förhållandena skulle kunna ändras till det bättre, och så inte sker, som de framkallar vrede.”
Och Greta Thunberg sa nyligen i en intervju i Aktuellt: ”Hopp är för mig ett verb, nåt man måste göra”.
Jag hör den snart 90-årige Carlsson uppfordrande säga att han trodde att ”unga skulle träda fram ännu mer, inte minst inom klimatområdet”.
Det är nog inte Thunberg han väntar på. Det är alla oss andra, åskådarna, det är vår vrede och aktivism han efterlyser.
