Jan Stenbecks förakt har blivit det normala
Hur kunde han bli så beundrad med den brutala ledarstilen?
Har tiden sprungit i kapp Jan Stenbeck?
Han som blev finansvärldens glorifierade ”enfant terrible” genom att bygga ett företagsimperium med hänsynslös bufflighet. Frågan om nutiden gjort hans dåtida ledarstil aktuell, väcks till liv när jag lyssnar på Svenska Dagbladets poddserie Dynastin, en initierad berättelse om familjen Stenbeck. Det obehagliga är att svaret på frågan är ett högt ja!
Jag vill egentligen inte göra den där enkla kopplingen till Donald Trump, vars trumpetande saknar all form av genialitet och bara är brutalt förnedrande och har lögnen som främsta vapen. Men det finns något med dessa två maktmänniskor som påminner om varandra. Det handlar om den djupt föraktfulla synen på dem som inte ingår i det egna laget.
Jag minns personliga möten med Stenbeck från min tid på TV4, som länge hade Stenbeck som störste ägare. Det handlar om 1990-talet.
Det var den där gången då han slängde en 500-kronorssedel på bardisken, och röt till servitrisen att stanna kvar även om krogen stängde. Det var ju för faen hans krog. Jag skulle också sitta kvar även om mitt sällskap hade gått. Det kom in ett lass lyxiga kanapéer. Och en flaska årgångschampagne. Stenbeck försäkrade att anställa mig om jag lovade att skriva ett löfte. Han förestavade vad jag skulle skriva:
”Jag lovar att inte bita den hand som föder mig.”
Alltså, sluta kritisera mig offentligt. Han skrattade. Han som sparkat TV4:s grundare Ingemar Leijonborg. När kompanjonen Gunnar Bergvall på ett offentligt möte i december 1991 på Publicistklubben sa att han hade jobbet kvar, svarade Stenbeck att det var ett misstag och att han fick sparken nu direkt. Från scenen.
Jan Stenbeck fick köpa in sig till 27 procent i TV4 för en struntsumma på 10 miljoner kronor
Något år senare såg jag grabbarna till direktörer i Stenbecksfären iklädda en typ av svart skinnjacka kliva in på Stenbecks krog i Gamla stan med Stenbeck själv i täten i samma uniform. Inga avvikare. Hans finansimperium uppträdde som en klan med lydiga ja-sägare. När jag träffade honom kallade han ofta familjen Bonnier ”fegisar”. De var enligt Stenbeck dåliga affärsmän. Han föraktade Wallenbergsfären med samma ordval.
Jan Stenbecks makt bestod inte bara av ett arv som gjort honom till ägare av stora bolag. I hans spindelnät satt också politiker och opinionsbildare – till exempel tidigare vice statsministern Odd Engström (S). Han hamnade i Kinneviks styrelse. Här fanns Lars Engqvist, socialdemokrat med många toppositioner. Han var kompis med polisprofessorn Leif GW Persson.
Stenbeck byggde upp en mediekoncern med tidningarna Metro, Finanstidningen, Moderna Tider och en bunt tv-kanaler, som TV3 med egen satellitdistribution. Efter valet 1991 pressade Jan Stenbeck den nya Bildtregeringen så att TV4:s enda väg till sändningsrätten var att dela den med sin främsta konkurrent.
Jan Stenbeck fick köpa in sig till 27 procent i TV4 för en struntsumma på 10 miljoner kronor. Notera att han senare sålde detta aktieinnehav i etapper för totalt drygt en miljard, vilket är 100 gånger mer än grundinvesteringen.
Jag minns när Stenbeck på ett styrelsemöte i TV4 i slutet på 1990-talet krävde att TV4 i nyhetsrapportering och annonser skulle smutskasta dåvarande kulturministern Marita Ulvskog (S). Stenbeck påstod att Ulvskog var korrupt eftersom hon beslutat att public service skulle få mer pengar. Kampanjen mot Ulvskog stoppades av styrelsen.
SvD-journalisten Jan Almgrens poddserie Dynastin är en grundligt dokumenterad berättelse om Jan Stenbeck och hans familj. Interiörerna blir bitvis kusliga genom Almgrens unika intervjuer med barnen Sophie och den tidigare okände sonen Felix Granander.
Stenbeck log väl i sin himmel när han hörde KD-politikern Sara Skyttedal kallade centerns nu avgångne Annie Lööf ”klåpare, bedragare och Quisling”
Jag förblir dock frågande kring hur Stenbeck kom att bli så beundrad med den ledarstil han hade. Legitimerades brutaliteterna bara för att han krossade TV-monopolet och kommersialiserade mobiltelefonin? Stenbeck lyftes fram i media som färgstark pionjär med genialisk förmåga att se var de nya affärerna fanns. Och med reservationslös rätt att bete sig hur som helst. Det slår mig att just på den sistnämnda punkten var han tveklöst före sin tid. Och det är på det området som tiden nu sprungit i kapp Jan Stenbeck.
Donald Trump kallade också sin motståndare Hillary Clinton för korrupt. Affärsmannen Trump som blev president gick på i Stenbecks anda mot alla sina meningsmotståndare. Och precis som med Stenbecks vulgära påhopp så tappade vi alla först andan. Sedan kom anpassningen och därefter smittspridningen. Fler började bete sig som tätkarlen.
Stenbeck log väl i sin himmel när han hörde KD-politikern Sara Skyttedal kallade Centerns nu avgångne Annie Lööf ”klåpare, bedragare och Quisling”. Eller när Ebba Busch attackerade förre statsministern Stefan Löfven under pandemin för att regeringen ”med berått mod tillåtit en stor smittspridning” och därmed avsiktligen tagit livet av människor. Applåder från Stenbeck, som med förtjusning även läser Twitter från Annika Strandhäll (S), där hon tar heder och ära av politiker hon inte gillar. Och Stenbeckska hejarop för Richard Jomshof, SD:s man i Justitieutskottet, som kastar skit på domstolar när de inte dömer alla som misstänks ha kastat sten på polis. Även om det saknas bevis. Här finns också bland annat tech-direktören Sebastian Siemiatkowski på Klarna som tycks strunta i medbestämmandelagen för att ägarna ska bl nöjda och kör hårda tag mot de medarbetare som får sparken. Det är lex Jan Stenbeck.
Skillnad då mot nu? Jag vill påstå att Stenbecks arbetsmetoder väckte viss negativ uppståndelse på sin tid.
När brutaliteterna går igen i dag så flyter det in ett samhällsklimat där maktutövningens A och O är förnedrande personattacker spetsade med infama lögner. Den som är mest vulgär vinner.
