När sången tystnar känns slutet nära
Pandemin har lamslagit Körsverige – och streamade konserter är inte framtiden
När jag var barn och gick i musikklass, och vi sjöng carols och julsånger i gränderna i Gamla stan innan jul för att tjäna ihop till ganska substantiella julklappspengar, tappade jag rösten varje år. Den kyliga luften efter alla repetitioner inför Lucia och jul slet på stämbanden. Det bekymrade inte mig. Jag tog det som en sorts tradition att tappa rösten i några veckor i december.
Så gick åren, jag slutade sjunga i kör, och tappade inte rösten så ofta. Men för några år sedan hände det två gånger på kort tid. Med en oförsiktighet som bara kan höra tiden före coronan till fick och förmodligen spred jag ett elakt virus, först under en lång resa med många möten och ett halvår senare när jag passade en snorig bebis (av en händelse slog den första stumheten till på Axess julfest och den andra på Timbros författarmiddag på bokmässan. Freud ler i sin himmel.)
Då läste jag på om knutor på stämbanden, och i skräcken jag kände över att inte kunna tala men heller inte sjunga, för kanske har jag min djupaste identitet som sångerska fastän jag inte sjunger så ofta offentligt längre, insåg jag att jag nog måste vara lite rädd om den här rösten nu, den här kroppen. Att stämbanden kunde förstöras permanent.
Jag följde läkarråden och var alldeles tyst i tre veckor. Det var prövande som en ensamsegling över Atlanten, men till sist kom rösten tillbaka. Ett par månader senare kunde jag göra glottis igen och få en skarp, rak ton utan läckage i alla mina vanliga oktaver.
Stämbanden är muskler. Blod strömmar igenom dem och de slår ihop när man gör en ton. Utan ton kan man inte sjunga, inte tala. Utan ton kan man inte ens skratta.
Under större delen av historien har det varit självklart att människans röst kommer ur en kropp. Det inspelade ljudet började utvecklas i mitten av 1800-talet. Hur självklar tekniken än känns i dag är det bara några generationer sedan. Cykeln är äldre.
Sara Danius har skrivit mycket om den andra industriella revolutionen, hur människans möte med de nya maskinerna för perception skildrades av de moderna författarna. Det är ett märkligt prov på människans anpassningsförmåga att vi accepterar att tala med en lur som om det vore en människa. Proust associerade telefonsamtalet med gastar, andar, spöken. Rösten berövades sin kropp. Det var som att döden sträckte ett skelettfinger genom högtalarens membran.
Det inspelade ljudet innebar en kulturrevolution i människors vardag. Grammofonen blev centrum i vardagsrummet och i köket började radion att ljuda. Brukssången försvann, kvinnorna som sjöng psalmer för att hålla reda på hur länge äggen skulle koka, snickarna som visslade, allsången på middagar och fester. Samhället tystnade och musiken professionaliserades. Med detta förändrades en viktig bit av människans identitet. Sången blev en köpekaka.
Under samma tid växte körerna fram. Kören kom från akademisk miljö men blev populär hos folket. Ett tag hade loger, partier, kontor och fabriker ofta en egen kör. I dag är kören vanligast i kyrkorna där de har en naturlig uppgift och en avlönad körledare. Det finns körer i 97 procent av Svenska kyrkans knappt 1 400 församlingar. Jag läser statistiken i Ragnar Håkansons och Marita Sköldbergs nyutgivna bok Vi älskar att sjunga!, en inventering för Sveriges kyrkosångsförbund.
Killarna och männen är färre än kvinnorna, en femtedel av Svenska kyrkans 90 000 körsångare. Men det är fyra gånger fler pojkar och män som sjunger i kyrkokör än som utövar organiserad bilsport, fyrtio procent fler än som spelar bandy i organiserad form, och sjutton gånger så många som boxas på klubbnivå. Så kan man också räkna.
Om att skapa sångmiljöer för pojkar, tonårskillar och unga män skriver körledaren Joakim Olsson Kruse i boken Killar i kör, utgiven tidigare i år. I denna kokbok för pedagoger visar han med många exempel ur verkligheten att barn vill bli bra på saker. Att jobba hårt med den musikaliska kvaliteten och ordningen är alltså inget som skrämmer bort dem, tvärtom. Han visar att den äldsta musiken kan vara den allra roligaste att sjunga, att det kan vara en ära att bära ljus och klä på sig en körkåpa.
Det har ordnats med allsångskonserter med drive-in på kyrkans parkering.
Killarna i Västerås domkyrka där Joakim Olsson Kruse är domkyrkoorganist leder en trend med gosskörer i Svenska kyrkan. Också det en bild av den komplexa utvecklingen i den gamla kyrkan, som så ofta reduceras till partipolitik och sjunkande medlemssiffror.
I det nya numret av tidningen Kyrkokörjournalen berättar körledare och korister om hur de jobbat under pandemin. Många har haft mindre stämrepetitioner, stått utspritt i stora rum, övat utomhus, eller repat på webben. Det har ordnats med allsångskonserter med drive-in på kyrkans parkering. Utspridda stolar med namnlappar, egna noter och pennor, handsprit överallt, vädring, halvering av reptiden.
I Pajala har körledaren Karin Andersson splittrat kyrkokören i tre, klokt nog med grupper också för sångare över 70 år. Den mentala hälsan är viktig om vi ska orka hålla ut. Men det går inte att förneka att körsång innebär att kroppar samlas, att munnar öppnas, att andedräkter korsar luftrum.
Ett normalt år ges i Svenska kyrkan fyratusen konserter, de flesta i december. I år blir det inga konserter för körerna. Detta år som råkar vara precis tvåhundra år sedan de första gudstjänsterna när man sjöng Franzéns psalm Bereden väg för Herran, när den wallinska psalmboken togs i bruk på första advent 1820.
Men vi har ju de digitala gudstjänsterna, streamade konserter och spellistorna med julmusik? Ja, det är mycket bra, men tron på att det går, att detta skulle vara framtiden, är djupt hädisk. Mot den står inkarnationen, julens idé, där kroppen är helig. Själv får jag proustsk svindel vid tanken på de tomma kyrkorna. Jag tror jag aldrig har varit så nära civilisationens sammanbrott att jag kan snudda vid det som nu. Ett skelettfinger sträcker sig genom skärmen.
Det är bekvämt att vara hjärnor i glasburkar, passar oss mycket bra. Konsumera är enkelt. Men konstnärerna spår med sitt väderkorn vartåt det barkar. Science fiction har varnat länge. I Boyes Kallocain finns elektroniska polisöron som avlyssnar människorna. I Orwells 1984 är makten närvarande på skärmar överallt.
Ändå agerar många makthavare med en stor budget alltför gärna väpnare åt vilken marknadens riddare som än rider fram med sin lyfta lans. De senaste decennierna har det ofta gällt digitalisering, i någon rationell och oerhört kortsiktig blick på kommande års budget.
Det kommer en tid när vi fattar att vi måste nog vara lite rädda om rösten nu.
Evolutionärt sett har musiken sociala och emotionella funktioner både för gruppens sammanhållning och för den enskilda individen. Förmodligen, säger forskarna, är sången äldre än talet. På tv talar en ekonomiprofessor entusiastiskt om digitala strömningsmönster i kulturlivet efter pandemin, men glöm det. Glöm det. Vi är stenåldersmänniskor. Det handlar inte om teknikfientlighet, utom om existentialer.
Jag fattar att det låter flummigt, men jag tror att vi känner en fantomsmärta i samhället efter den tystade sången. Detta är ingen ny utveckling, inte alls. Vi har handskats vårdslöst med sången länge. Det är bara det att pandemin liksom har kommit in mitt i julfesten och slagit alla röster med stumhet, som för att säga: var rädd om kroppen.
Efter det här kommer en tid när vi visar respekt för kroppen, för gruppen, för kroppens integritet, för livet i djurets kropp. Kanske inte redan 2021, men snart nog. Det kommer en tid när vi fattar att vi måste nog vara lite rädda om rösten nu. Att storebrorsskärmarna och polisöronen inte är något att bygga ett hållbart kulturliv på.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.
