Jag tänker på de som kokar soppa på gräs
Under fastan kommer man närmare gud – men också andra människor
Snön faller stilla när ramadan närmar sig sitt slut. Det finns ett avstånd mellan den här platsen och hettan som den heliga fastemånaden är uppkallad efter, den obevekliga solen som har förmågan att bränna jorden så att vattnet förångas och stiger mot skyn. Snön faller i en annan del av vattnets kretslopp, i en annan del av världen än platsen där den muslimska tideräkningen en gång uppstod och gav tiden andra namn. Likväl följer vi dagen genom solens uppgång och nedgång, liksom vi följer månaderna genom månens cykel.
Det finns ett pågående snöfall i romanen ”Jag tar inte farväl” av författaren Han Kang. Författaren Gyeongha har lovat sin vän Inseon att rädda hennes fågel som lämnats ensam kvar efter att hon drabbats av en olycka. Utan mat kommer fågeln att dö. Omsorgen om fågeln får mig att tänka på en vers från den sjätte suran i Koranen, som säger att det inte finns ett enda djur, ”inte en fågel som bärs av sina vingar, som inte bildar samhällen liksom ni själva” (övers. Knut Bergström). Författaren reser genom snöstormen och är på väg till ön Jeju i Sydkorea, där en massaker en gång ägt rum.
Bara tre månader efter den japanska koloniseringens slut (1910–45) intog amerikanska ockupationsstyrkor den koreanska halvön. Bland befolkningen fanns det ett motstånd mot en delning av landet, och särskilt Jeju blev ett fäste för den kommunistiska rörelsen. Trots att en överväldigande majoritet motsatte sig detta så genomförde den amerikanska ockupationsmakten valet 1948, där två skilda regeringar valdes för Nord- och Sydkorea. När Syngman Rhee blev president för Sydkorea gav han omedelbart order om att avväpna gerillarörelserna. Samma år som valet ägde rum mördades runt 15 000 människor på Jeju, och året därpå utfördes en massavrättning där 249 människor dog.
Hungern förändrar mitt tänkande, gör mig långsam och uppmärksam på mitt bristande tålamod
Författaren i Kangs roman drömmer om svarta avhuggna träd som liknar kroppar och gravar. Hon förstår att hon måste rädda de döda från det inkommande tidvattnet innan de sveps med. Författaren som försöker rädda de döda och själv blir räddad. I ett samtal med Ida Linde på Littfest i Umeå, där det också snöar, säger Kang att snön som föll då, under massakern, faller också här i vattnets eviga kretslopp. Det är samma snö som aldrig smälte på offrens ansikten. Efter samtalet slår det mig att det äger rum på minnesdagen för massakern i Halabja i Kurdistan, där diktatorn Saddam Hussein och hans regering som stöttades av USA i kriget mot Iran, använde doften av gröna äpplen för att mörda runt 5000 kurder med kemisk gas. Det snöar över Umeå, över Jeju. Det snöar över Halabja.
Solen är frånvarande under ramadan men genom hungern rör jag mig mellan olika tillstånd och verkligheter, som om världen vore skiktad och kunde skalas av lager för lager. Hungern förändrar mitt tänkande, gör mig långsam och uppmärksam på mitt bristande tålamod. Denna dyrkan, denna hörsamhet och strävan efter att bli rättfärdig, tar mig närmare Gud, men också andra människor. Det är våra tomma magar som bränner som solen. Den bränner orättfärdigheten och begäret att äga, på samma sätt som den obligatoriska och frivilliga allmosan omfördelar resurser. Den bränner fram handlingar som är i solidaritet med de ofrivilligt hungrande.
Hungern förbinder mig med befolkningen i Gaza där Israel använder svält som vapen. Den 29 februari, en dag som knappt finns i den gregorianska kalendern, är numera minnesdagen för ”Mjölmassakern” där 118 människor blev mördade i samband med utdelning av nödhjälp. Det finns fortfarande lastbilar fulla med mat som står i kilometerlånga köer och aldrig släpps in. Folket förnedras genom att behöva springa efter paket som levereras genom luften, av samma statsmakt som förser den israeliska militären med vapen. Den 2 april dog sju hjälparbetare från World Central Kitchen i en drönarattack efter att de hade levererat hundra ton mat genom sjövägen. När jag får frågan om det är svårt att fasta tänker jag på dem som kokar soppa på gräs eller bakar bröd på djurfoder. Jag tänker på dem som inte har mat att bryta fastan med.
Hungern behöver fortsätta uppmärksammas, inte bara i Gaza utan även i Tigray, Demokratiska republiken Kongo och Sudan
Det snöar inte i Gaza, men under en blekgrå förmiddag i mars nås jag av nyheten att Israel använt sig av så mycket luftvapen importerade från USA att de nu använder sig av bomber som kommer från den amerikanska militärens överskott från kriget i Korea. Bomberna som föll då, faller också nu. Det är också krigets kretslopp. När jag tänker att jag inte vill att ramadan ska ta slut handlar det om att orättfärdigheten behöver fortsätta brännas bort. Hungern behöver fortsätta uppmärksammas, inte bara i Gaza utan även i Tigray, Demokratiska republiken Kongo och Sudan.
Men om ramadan ytterst handlar om att stärka sin tro har palestiniernas kamp gett mig en ny måttstock för mod, beslutsamhet och trofasthet. Filmaren Sakir Khader intervjuar en flicka i flyktinglägret i Jenin på Västbanken. Flickan säger att vad som än händer kommer de inte att lämna, trots att de israeliska bosättarna och militären försöker driva bort dem. Hon upprepar: ”Vi kommer inte att lämna, vi kommer inte att lämna. Vi är beslutsamma, beslutsamma och återigen beslutsamma.” Hon blir tyst. När Khader frågar om hon inte är rädd för ljuden som kommer från kulor och bomber svarar hon: ”De är fegisar. Utan sina stridsflygplan är de ingenting. Lyssna, jag är lite rädd, men inte för israeliska soldater. Jag är inte rädd för någon. Jag fruktar bara Gud.”
