Ett chockerande dåligt år för våra lungor
Rapport från ett Kalifornien insvept i brandrök, coronasmitta och tårgas
Det är svårt att andas första gången i en N95 men man vänjer sig.
Och första gången man ser en familj (mamma, pappa, två små barn) med vita halvkupoler fästa i gula gummisnoddar som täcker halva ansiktet känns det som någon dystopisk värld hos JG Ballard eller Margaret Atwood, men tre-fyra dagar senare är det en sorts vardag.
Efter ett tag får ett ofiltrerat andetag ute i den inte så friska luften samma karaktär som när man har lämnat ryggsäcken hemma, men ändå febrilt känner sig på axlarna för att man tror att man har glömt den någonstans.
Att det brinner i norra Kalifornien är inte nytt. På förhösten de senaste åren – sommar här – har vi följt brandkartor och sett att platser där vi varit på utflykt, eller har bekanta, har evakuerats. Vi har skänkt en tanke och kanske en slant. Och sen har vädret förändrats, och branden släckts.
Men en dag för tre år sedan började det sticka i halsen och klia i ögonen. Och när jag gick ut var det varmt men solen lyste inte varmt, den var en röd fläck på en disig himmel. Flagor av aska regnade från himlen och det luktade kemiskt och inpyrt. På nyheterna sade de åt oss att hålla oss inomhus.
Dagen efter är det över. Vi återgår till vår vardag så som man gör när något märkligt men tillfälligt har hänt.
Nästa sommar har det regnat, sömntuta och andra vildblommor täcker hela det fantastiska landskapet som omger vår stad och när min mamma kommer och hälsar på åker vi upp på Mount Diablo ett par timmar bort och det är som att kliva in i ett grönskande paradis.
Nästa år brinner paradiset ner. Paradise, en liten stad 28 mil bort, med lite över 25 000 invånare förgås av en eld som får namnet The camp fire. Röken därifrån driver in över San Francisco, och lägger sig som en grå filt över staden i tolv dagar.
Det är nu vi lär oss om masker. Partikulat, de mikroskopiska beståndsdelar som gör luften tjock och giftig går inte att blockera med en halsduk eller ett munskydd. N95 heter de skyddsmasker vi behöver om vi vill vistas utomhus. Vi bor i en gränd där hemlösa sover på nätterna, och jag hänger engångsmasker i ziploc-påsar utanför vårt fönster om kvällarna, och på morgonen är de borta.
Så när covid-19 kommer till San Francisco har vi redan återanvändningsbara N95-masker, med utbytbara kolfilter, som jag beställt efter bränderna för att slippa de skavande gummisnoddarna nästa gång det brinner. Vi bär dem i affären innan munskydd rekommenderats och folk stirrar på oss.
Det är kö från parkeringsgaraget med anvisade boxar att stå i, och ett litet slagsmål utbryter när någon försöker tränga sig
Någon vecka senare uppmanas vi alla att bära munskydd men att lämna N95 till behörig personal, och jag skäms när vi går omkring med våra, som om vi stulit dem ur handen på en sjuksköterska.
Vi går till stormarknaden Costco på morgontimmen för pensionärer och folk med sjukdomar eller funktionshinder (min man har svårt att gå). Det är kö från parkeringsgaraget med anvisade boxar att stå i, och ett litet slagsmål utbryter när någon försöker tränga sig.
Nu har det kommit nya rön om att ventilerna för utandningsluft inte är säkra från smittskyddssynpunkt, och en säkerhetsvakt sätter blå tejp över dem. Vi skyndar oss genom affären och när vi kommer tillbaka till hyrbilen kippar vi efter syre.
”Det har verkligen varit ett chockerande dåligt år för lungor”, skriver journalisten Robert Evans som har täckt de flesta av de över 100 dagarna av demonstrationer mot polisvåld i Portland.
Aktivister där har lärt sig allt som finns att veta om de vapen som kallas ”mindre dödliga”. CS-gas, CN-gas, pepper balls, blast balls, etc. Polisen har gasat aktivisterna så mycket att kvinnor har fått orgelbunden mens, och barnfamiljer tvingats lämna sina hem efter att gas som är förbjuden att användas i krig drivit in i deras vardagsrum.
Texten fortsätter under bilden.
Det räcker inte med N95 för att skydda sig mot gasen, det krävs P100 och skyddsglasögon, eller allra helst full gasmask. Och natt efter natt möts aktivister och poliser utanför Portland justice center.
Hur avslutar man en protest mot polisvåld som möts med ännu mer polisvåld?
På en film ligger en aktivist som brottats ned av polisen fastnaglad på gatan. En av poliserna rycker av henne masken och pepparsprejar henne i ansiktet. Det känns som att det inte finns något slut på protesterna. Hur avslutar man en protest mot polisvåld som möts med ännu mer polisvåld?
Men så börjar det brinna i Oregon och aktivisterna tvingas byta fokus till mutual aid: evakueringshjälp och utdelning av mat, dryck och skyddsutrustning.
”Unprecedented” är årets ord i Amerika. Utan motstycke, något som aldrig hänt förut och som vi inte har tillräckliga verktyg för att hantera. ”In these unprecedented times” inleds både pratorna i reklamen och budskapen från våra politiker.
När årets första rök driver in över San Francisco i mitten av augusti är vi redan slitna av pandemi, av demonstrationer och volontärarbete, av arbetslöshet och stundande vräkningar.
Vi följer Air quality index slaviskt, och när den går ner till gult eller grönt vågar vi öppna fönstret ett tag, med luftrenaren på max. Det är värmebölja och inomhusluften är varm och kvav.
Jag drar upp mörkläggningsgardinen och världen är mörkt röd, gatubelysningen fortfarande tänd
När det tre veckor senare börjar brinna även i Oregon har dygnet förlorat sin karaktär av allt innesittande med neddragna gardiner, och jag går och lägger mig sent på tisdagsnatten den 8 september.
När jag vaknar är det fortfarande natt men klockan på mikrovågsugnen visar halvtio. Jag drar upp mörkläggningsgardinen och världen är mörkt röd, gatubelysningen fortfarande tänd. Bay area-avdelningen av National weather service tweetar att mängden rök som flutit upp i atmosfären och färgar hela himlen röd, och senare orange, är ”unprecedented”.
När vinden mojnar kommer gravitationen ta tag i röken och breda ut den i luften vi andas, men modellerna som de använder för att mäta dessa är otillräckliga. ”Vi litar till era rapporter.”
Dag efter dag vaknar vi till olika sorters luft som inte bör inandas. Vi går ut endast när vi måste, med munskydd ovanpå kolfiltermasken (utandningshålen!). Vi har huvudvärk och dålig hy, känner oss uttorkade och mår illa. Vi har ångest och sömnstörningar, svårt att formulera tankar och våra kroppar är trötta av understimulans och stillasittande.
Vi bor inte i ”helvetets snöglob” längre, som en vän säger
Det är svårt att bedöma vad som är fysiska symptom och vad som är hjärnan som sparkar bakut. Någonstans i bakhuvudet gnager matematiken; en dag för tre år sedan, tolv dagar förra året, nu snart en månad. Nästa år två månader? Året därpå?
Efter en vecka i vår lägenhetskuvös, där fönstren inte varit öppna en sekund, går Air quality index ner till gult. Vi bor inte i ”helvetets snöglob” längre, som en vän säger. Kullen utanför mitt fönster är nästan helt synlig och jag öppnar ett fönster.
Det blir grusigt i ögonen och näsan och det känns inte jättenyttigt men det är ljuvligt. Första gången världen runt omkring en brinner och solen inte går upp känns det som att slutet är här. Men man vänjer sig även vid slutet.
