Efter ett halvt liv som högerspöke kunde jag inte andas

Om kreativitet medan världen dör – och ett förunderligt vackert soundtrack till undergången

Margit Richert.

Häromnatten drömde jag att jag skällde ut min redaktör Karin Pettersson för att hon inte tog klimatfrågan på allvar. Drömhandlingen har mer att göra med att jag slutar snusa än med Petterssons faktiska ståndpunkter (sunda), så är det någon som ska få sparken är det mitt undermedvetna. Jag behöver det ändå inte längre, för mene tekel – se skriften på väggen.

Vi är vägda, befunna för lätta. För lekande lättsamma med våra uppblåsbara badflamingos tillverkade i uiguriska slavläger och inhandlade på Jeff Bezos pengadammsugare till monstersajt. Och nu delas det globala riket i sitt slutliga sönderfall.


I Kalifornien har det varit 49 grader. Jokkmokk, där jag bor, värms upp snabbast i Sverige. Runt polerna skenar -klimatet snabbare än i övrigt, Centralamerika håller på att bli obeboeligt och överallt brinner och dör de skogar som är vår enda räddning. 

Människan tränger ut alla de djur och växter hon inte konsumerar. De fem djur vi äter mest av plus vi människor står numera för 96 procent av däggdjurens totala biomassa, och det är ungefär tolv grödor som står för större delen av vårt näringsintag. Vårt dagliga bröd blir vår slutliga död. Och därför har I B Sundström kommit med den fullkomligt fantastiska dubbelskivan I antropofagernas rike I & II.


Johan Hakelius skrev nyss en text om att de som byter ståndpunkt politiskt blir så förbannat tråkiga och borde vara mer som Houellebecq. Udden var riktad mot sådana som mig, sådana som efter ett halvt liv som högerspöken vaknar en morgon och inte kan andas för att världens orättvisor har lagt sig som ett kedjetäcke över själen. Då blir man vänster, eller skjuter sig. Jag äger inget gevär. 

Jag är inte säker på att min omgivning uppfattar mig som tråkig. Jag skrattar mycket mer sedan jag slutade vara arg på skatter och började bry mig om människor och samhället jag lever i. Hakelius är ändå något på spåret, men han har inte språk nog att förmedla vad han saknar. Ordet han söker är ”obryddhet”. 


Och visst har det blivit en bristvara nu för tiden. Jag bryr mig så mycket om mina vänners barn att det är svårt att låtsas som att det regnar när öknarna breder ut sig. Varje stund jag får med dessa tultande odjur är en ynnest, och en ångest. Vad ska de få för framtid?

I. B. Sundström har nyss gett ut dubbelalbumet ”I antropofagernas rike I & II”.

Så den gamle rebellen Hacke borde älska I B Sundström. Här besjungs vår undergång till ett soundtrack av lika delar Beach Boys, Herbie Hancock och Harry Nilsson

Det är så vackert när människans av värme uppsvällda kroppar till slut accepteras av dem själva: ”och jag hade vant mig nu / med allt jag tyckt var så äckligt med min kropp”. Där har vi den, obryddheten. 


Själv tvangs jag köpa stödstrumpor i somras när kvicksilvret klättrade upp över trettiostrecket här norr om polcirkeln. Jag kunde inte sova för det gick inte att ha täcke. Coronaefterdyningarna pirrade sönder nerverna och jag vaknade med skenhjärtattacker.

Jag vet inte om människor som säger sig älska värme förstår vad den gör med oss. Runt fyrtio grader, med tillräckligt hög luftfuktighet, tappar kroppen förmågan att kyla sig själv. Svetten dunstar inte. Cellernas proteiner stelnar till hårdkokt äggvita. Man dör. 

Jag har bott ett halvår på Yucatánhalvön och vill aldrig mer uppleva den värmen. Och så undrar folk varför de vandrar norrut – trots förnedring och murar och beväpnade vakter – de stackars mexikanerna.


Antropofagernas rike syftar på att vi snart bara har varandra att äta, om vi fortsätter att envisas med att göra världen obeboelig och oodlingsbar. Bangladesh ligger redan under vatten. Vår kontinents kornbod, Centraleuropa, upplever sin värsta torka på ett halvt årtusende. 

I Sahelområdet i Afrika växer grödorna inte längre och männen emigrerar när marken torkat till sprickor och kvinnorna luras till att gå på gatan i Europa. Men vi kanske kan äta Instagramvänliga småkakor i stället?

Eller så får vi äta varandra. I B Sundström gör det till en kärlekshandling: ”äter du mig så äter jag dig / så blir vi varandra”. För vi är ju inte onda, vi människor. Vi är kapabla till himlastormande -kärlek och små ljuvliga vänlighetshandlingar i vardagen.

Men vi är självdestruktiva. Människan är inte bara människans, utan hela den levande världens, varg. Vi river och river allt vi ser. För att det kan vara bra att ha. För att vi är gjorda för att samla. För att vi inte vill att våra barn ska svälta. Vi river oss själva så hårt att blodet sipprar ut mellan sprickorna där ljuset en gång tog sig in. I B Sundström sjunger det bättre än jag: ”Mänskor dödar allt de älskar”.


Hur skapar man i undergången? Det finns så många olika svar. Jag panikflydde till Sápmi och hittade ett sammanhang med människor jag älskar. Här började jag skriva en klimatdystopisk bok tillsammans med min make för att bearbeta den förlamande skräcken inför framtiden. Jag vill inte att vi ska dö ut, allesammans.

Romanen visade sig bli en lycklig fantasi att fly in. Den ger … hopp. Om vad vet jag inte, men möjligen är det så enkelt som att även i vår hittepåframtid är människan människa. Det finns ingen svartvit ondska och godhet heller där. Alla misslyckas så gott de kan, precis som vi gör nu.


Kanske ska konst inte vara obrydd? Underhållning däremot ska vara det, men mänskligheten håller ju på att roa ihjäl sig. Jag vill så gärna att vi alla kan ha lite tråkigt tillsammans. Man kan bara sitta tyst ibland, så hör man musiken som är det unikt mänskliga band mellan då och nu och den framtid jag hoppas finns. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.