Konstnären – den nya journalisten
Claes Wahlin läser essäer som tvättar våra föreställningar
Världen måste ständigt tolkas på nytt, en händelse eller en bok kan ge retrospektiva återverkningar, kasta ett nytt ljus över det förflutnas skuggor. I Stefan Jonssons nu utgivna samling Rapport från sopornas planet ryms ett dussin texter, nästan alla tillkomna under lång tid och presenterade i tidigare versioner, oftast som längre artiklar eller föredrag.
Den som känner skribenten Stefan Jonsson från Dagens Nyheter blir knappast förvånad över vad som här behandlas. Ämnesområden och perspektivet underifrån – eller från sidan – präglar texterna. Det kan handla om hur sopsamlare i Mexiko genom att organisera sig i kooperativ som i Brasilien, skulle kunna slippa de kriminella och livsfarliga kartellerna. En essä diskuterar hur vår moderna syn på vad som gör en folkmassa konstituerades under 1900-talet av författare och tänkare som Elias Canetti eller Theodor Adorno.
Demonstrationerna och de våldsamma kravallerna i Wien 1927 visar sig vara ett slags urscen för det som sedan gjordes teori av. En tredje essä återkommer till Jonssons tidigare undersökningar kring hur den strukturella rasismen manifesteras i dagens samhälle; strukturer som har funnits länge, men som förändras med tiden och i dag inbegriper antiterroristlagar och krav på medborgartester.
Gemensamt för essäerna är hur våra invanda föreställningar tvättas rena, ett slags textuell tvagning som får ideologier, värdesystem och fördomar att träda fram och – oftast – rodna. För vad journalistiken i dag saknar resurser till får överlåtas på engagerade essäister som Jonsson själv, eller – som en essä spekulerar kring – på konsten. Kan det vara förklaringen till att det senaste decenniets konstinstallationer i allt högre grad har politiserats? Att konsten har tagit över journalistikens uppdrag? Till det paradoxala i situationen, som Jonsson påminner om, är att dagens berättande, estetiserande journalism inte vore möjlig utan modernismen i konsten. Det var där dokumentär- och nyhetsfilmaren eller reportern lärde sig sina tricks, de ”sanna berättelserna om verkligheten” är ju inget annat än ett slags fiktioner, strukturerade med hjälp av modernismens berättartekniska uppfinningar. Se där en essä Janne Josefsson inte vill läsa.
En konsekvens av denna utveckling är att, som Jonsson skriver, konstnären ser mer än journalisten. Kanske är det därför som konstskandaler – vilka interagerar med en konkret verklighet – får en sådan uppmärksamhet av journalister. Och, undrar jag, hur skulle konsten i dag se ut om journalismen gjorde det den en gång var så bra på? Vi tycks, menar Jonsson, befinna oss i ett upp-och-nedvänt tillstånd: nyhetsmedia producerar fiktion, medan konsten avslöjar verkligheten.
I en essä om Nathalie Sarrautes roman Planetariet fokuseras förhållandet mellan det okända psyket hos människan och hennes språk. Sarraute strävade efter att finna en punkt där språket omintetgör våra sociala roller, alla masker och konstruktioner som håller samman jaget. Essän tycks vid första påseende avvika från resten av boken, men det är något liknande som Jonsson eftersträvar: att ifrågasätta den ordning – inte så sällan en språklig – som håller världen stången. Men det kaos som värdesystem och fördomar försöker bemästra försvinner inte genom sådana lingvistiska besvärjelser, först när världen och det språk vi beskriver den med hamnar någorlunda nära varandra är en förändring möjlig.
Och för Stefan Jonsson innebär varje förändring ett litet steg mot större rättvisa, skulle det så även innefatta de döda. I essän om kulturarvet föreslår han att vi i stället för att använda historiens rester till att projicera våra egna värderingar och förhoppningar på, borde lämna dem som de döda gjorde. Låta ruinen eller artefakten i all sin ofullkomlighet finnas som ett testamente att betrakta, diskutera och förundras över. All ödmjukhet – politisk, mänsklig, social – börjar med att erkänna de som saknar röst, såväl de nu levande som alla de sedan länge döda. Om detta påminner oss Stefan Jonsson.
