Sociala medier hopp för fattiga teatrar
Marknadsföringen får växa på bekostnad av det konstnärliga
Den enda avdelning på Sveriges konstnärliga institutioner som växer, är marknadsavdelningen.
Man lägger ner dramaturgiat, reducerar den fasta ensemblen och lägger ut vad man kan på entreprenad. I senaste numret av Teatertidningen (2015:2) granskas hur marknadsföringen ser ut på några institutions- och friteatrar. De fattigaste av de friteatrarna får nöja sig med sociala medier för att nå ut.
För institutionerna är marknadsföring ett slags parallell verksamhet till den konstnärliga. Frågan är om de två någonsin möts.
Marknadsavdelningarna vill ha en grafisk profil, som ska gå igen från kampanjbilden (affischen), över annonser till programhäften. Kampanjbilden bestäms oftast ett helt år i förväg, alltså långt innan kollationering. Man hävdar sig samarbeta med det konstnärliga teamet (och hoppas väl att de inte ska ändra sina idéer när de börjar repetitionerna). Marknadsföring sker även i sociala medier, vilket är ett skäl till avdelningarna växer.
Frågan är, vilken inte behandlas i Teatertidningens temanummer, hur man mäter resultatet. Kungliga Operans marknadsavdelning, som satsat på en stark grafisk profil som ofta ligger långt från föreställningens karaktär, har sedan mitten av 90-talet blivit närmare tre gånger så stor.
Säljer man tre gånger så många biljetter? Säljer man ens så många fler biljetter att de finansierar den allt växande avdelningen? Frågan är om ens teatrarna själva räknar på vad den allt mer inflytelserika, icke-konstnärliga marknadsavdelningen egentligen kostar.
