Rättvis fred kräver att allas rätt till liv erkänns
Vänstern måste självklart motsätta sig all etnisk rensning – överallt
Leon de Winters roman Het recht op terugkeer (”Rätten att återvända”, 2008) utspelar sig i en dystopisk nära framtid. Året är närmare bestämt 2024. Staten Israel har fallit sönder, till följd av militära nederlag i kombination med en vidgad klyfta mellan religiösa och sekulära. Större delen av landets judiska befolkning har emigrerat, de flesta till Ryssland. Det mesta av territoriet är ödelagt men tillhör ett självständigt Palestina. Allt som återstår av Israel är en liten, tungt beväpnat stadsstat kring Tel Aviv, dit bara judar äger tillträde. Där frågar sig en av romankaraktärerna om inte Israel var ett misstag.
”Israel var ett historiskt misstag” – så uttryckte sig även Primo Levi, överlevande från Förintelsen. Idag skulle den utsagan genast mötas av anklagelser om antisemitism. Det påpekar Pankaj Mishra i sin essä ”Förintelsen efter Gaza”, som förtjänar att bli läst under lång tid framöver. Som läsare bör vi dock vara medvetna om hur författaren avgränsar sitt ämne. Essän ägnar exempelvis inte ett ord åt antisemitismen som sådan. De gånger ordet nämns, betecknar det antingen en ogrundad anklagelse eller en subjektiv upplevelse. Ingenstans berörs att det finns verklig antisemitism som också spelar en politisk roll i världen.
Lika frånvarande är kolonialismen, annat än som global erfarenhet. Men den pågående mobiliseringen till stöd för palestinierna utgår i hög grad från en analys av Israel som en kolonial stat; det vetenskapliga begreppet ”bosättarkolonialism” används vissa gånger för att omdefiniera hela Israels judiska befolkning till ”bosättare”. Även denna inflammerade diskussion undviks av Pankaj Mishra. Han behåller blicken riktad bakåt, mot frågor om minneskultur, om än i ljuset av den pågående massakern i Gaza. Avgränsningarna är fullt rimliga och ska inte misstänkliggöras – men mycket lämnas kvar att reda ut.
Exempelvis kan vi fråga oss vad det innebär att tala om historiska misstag. Då kan vi vända oss till en konnässör på området: Vladimir Putin. Som motiv för Ryssland att anfalla Ukraina hänvisade han till en lång rad av ”historiska misstag” som nu måste korrigeras. Ordvalet är i praktiken ett sätt att identifiera sig med tidigare härskare i Sovjetunionen och Ryssland. När Putin säger att dessa begick misstag, är det utifrån premissen att de alla har verkat för samma givna mål: att bygga ett starkt, ryskt imperium. Utan föreställningen om detta högre mål så blir det meningslöst att tala om misstag. I anklagelsen om misstag finns alltid ett litet mått av sympati, en förståelse för att syftet var om inte gott så åtminstone begripligt. (Ingen skulle kalla Förintelsen för ”ett historiskt misstag”.)
Hur sionismen ändå kom att utmynna i ett kolonialt präglat statsbygge går bara att begripa inom en större kontext av stormaktspolitik och judeförföljelser
Påståendet att Israel var ett misstag kan läsas som att den judiska staten var fel svar på rätt fråga. Alltså den så kallade ”judefrågan”, som på 1800-talet bara varit en i raden av nationella projekt som diskuterades i Europa. När så den sionistiska rörelsen först växte fram, var tanken på en judisk nationalstat i Palestina bara ett av flera alternativ på dess bord. Inte ens när Theodor Herzl skrev ”Judestaten” (1896) hade han en suverän stat i tankarna. Hur sionismen ändå kom att utmynna i ett kolonialt präglat statsbygge går bara att begripa inom en större kontext av stormaktspolitik och judeförföljelser. Att ändå, som Primo Levi, beteckna Israel som ett misstag, blir ett sätt att uttrycka sympati för de tidigaste sionisternas visioner, hur katastrofalt resultatet än blev. Någonting liknande gör religionshistorikern Daniel Boyarin i sin nya bok ”The no-state solution: A Jewish manifesto”.
Varför väcks det genast misstankar om antisemitism när någon betecknar Israel som en ”bosättarkolonial stat”? Eller bara säger att dess grundande var ett historiskt misstag?
Utsagorna är på intet vis antisemitiska i sig. Men någonting händer med dem när de inordnas i en viss typ av historiepolitik, som egentligen inte har så mycket att göra med minnet av Förintelsen.
Denna historiepolitik är besatt av att återställa saker i ett ursprungligt skick. Vi känner igen den från Putin, liksom från Israels extremhöger som nu söker legitimera en etnisk rensning av Västbanken genom att anföra arkeologiska bevis för att trakten varit judisk för tusentals år sedan.
I grunden är det samma slags historiepolitik som kommer till uttryck i fantasier om att avskaffa Israel, som om Israels grundande därmed åter kunde bli ogjort. Historien som ett urverk, möjligt att skruva tillbaka till år 1948. En sådan hållning är bokstavligt talat reaktionär, men framför allt ett symptom på hopplöshet.
Nyligen lade influeraren Natashja Blomberg (Lady Dahmer) upp ett filmklipp på israeliska fredsaktivister i Tel Aviv som demonstrerar mot Israels krig. Till dessa riktade hon en aggressiv uppmaning: ”Det bästa ni kan göra för Gazas barn är att lämna Israel och åka hem till era hemländer”.
Åka vart? Unga demonstranter som levt hela sina liv i Israel – skulle dessa sakna rätt att leva kvar där? Tillfrågad av Dagens ETC stod Natashja Blomberg på sig: ”Jag menar ALLA israeler med annat ursprung än Palestina såklart”. Senare förtydligade hon i en podd att varje enskild jude som bor i Israel är att betrakta som en ockupant, med undantag för den lilla grupp vars biologiska härkomst kan spåras till de judar som bodde i trakten redan innan en judisk stat kom på tal.
Naknare kan rasismen knappast bli. Människor blir tillsagda att ”åka hem” enbart för att deras föräldrar är av utländsk härkomst. En normalisering av sådana utspel är inte bara en fantastisk present till sådana som Richard Jomshof. Det bäddar också för politiskt katastrofala felslut vad gäller läget i andra delar av världen.
Ska sådana rörelser få grönt ljus att bedriva etnisk rensning i avkoloniseringens namn?
De flesta har nog bara hört ordet ”bosättarkolonialism” som en beteckning på Israel. Men forskare har tillämpat samma analysram på en stor mängd fall, inte bara USA och Sydafrika, utan också Sveriges förhållande till Sápmi. Genom att vidga diskussionen till att omfatta fler exempel blir det tydligt att lösningen inte kan ligga i att säga ”åk hem” till alla bosättarättlingar. Tyvärr lämnas just nu ofta en öppen dörr för sådana tolkningar i de sammanhang där Israel kritiseras för att vara en bosättarstat.
Det finns ingen färdig manual för avkolonisering. Insikten är av största vikt även i förhållande till Ryssland med alla dess etniska minoriteter. Från Burjatien till Karelen via Tatarstan och Dagestan höjs nu röster för avkolonisering. Innebörden skiftar, inte olikt hur det såg ut i den tidiga sionismen, från kulturell renässans till politisk separatism. Ett fåtal av rörelserna i Rysslands periferi odlar öppet rasistiska visioner om ett homogent hemland – trots att kanske hälften eller fler av dagens invånare är ättlingar till bosättare som en gång skickats dit av Sovjetmyndigheterna. Ska sådana rörelser få grönt ljus att bedriva etnisk rensning i avkoloniseringens namn?
Nej. Den självklara vänsterhållningen måste vara att motsätta sig etnisk rensning, överallt och alltid. Ingen människa förtjänar att dödas eller fördrivas från den plats där hon fötts och vuxit upp. En universell princip som vi måste kunna enas om, utan att spela ut minnet av olika folkmord mot varandra.
En minneskultur som inte är ett nollsummespel. Tre viktiga tänkare som verkat för detta är Judith Butler, Michael Rothberg och Edward Said. Pankaj Mishra nämner dem inte vid namn i ”Förintelsen efter Gaza”, men där anas starka influenser från alla tre. Men medan dessa tänkare trots allt söker sig mot hoppet om rättvis fred och försoning, är det påfallande hur Mishra tycks sakna allt hopp.
Judith Butler har muntligen trasslat in sig i frågan om vilka ord som bäst betecknar attackerna den 7 oktober. Men detta förtar inte klarheten i hens skrivna texter: från essän om Primo Levi som diskuterar hur minnet av Förintelsen kan försvaras mot politiska missbruk, till oktobertexten om våld, där hen vägrar godta valet mellan att fördöma och förstå.
När jag nu sätter mig för att läsa Butlers texter, slår de mot mig som en fläkt av frisk luft. Inget syrefattigt nollsummespel, inga folkrättsliga formler, inga spekulationer i ond tro om vad andra menar, ingen glorifiering av våld. Däremot ett erkännande av alla livs sörjbarhet: en hållning som måste resultera i vrede – men också kan bevara en glimt av hopp.
Åtminstone i skrift så har Judith Butler lyckats formulera en radikal kritik av Israel som kolonial övermakt, utan att det stannar vid det tomma kravet på ”ett fritt Palestina”. Ett överordnat mål måste vara en rättvis fred, ett ömsesidigt erkännande av historiska övergrepp och att ”alla invånare i dessa länder ska få leva tillsammans i frihet”.
Det är sannerligen inte lätt att hålla fast vid ett hopp. Men det kommer att vara nödvändigt framöver, om vi ska kunna bearbeta de frågor om global minneskultur som presenteras i ”Förintelsen efter Gaza”. Utan hopp om en bättre framtid återstår bara en destruktiv spiral av dödsdömda försök att göra historiens misstag ogjorda.
