Tunn soppa utan ärtor
Idén att utifrån Ture Rangströms sångcykel Kung Eriks visor sammanställa ett större, musikdramatiskt verk är allt annat än dålig. Lägg därtill några av de berömda händelser Erik XIV var inbegripen i – Sturemorden, hans idrottande, giftermålet med Karin Månsdotter – samt byt ut pianot mot en förstärkt stråkkvartett; nog borde ett sådant projekt ha goda förutsättningar att krönas med framgång.
Stockholms Musikteaters uppsättning på Folkoperan har alla dessa ingredienser, men resultatet blir endast undantagsvis värdigt sitt ämne.
Musiken är det som bäst fungerar: arrangemanget för den välspelande Naimarkkvartetten och legeringen mellan den nyskrivna musiken och Rangströms. Frödings dikter i tonsättarens original, visar det sig föga förvånande, bär också bättre än de nya, onödigt banala texterna.
Scenen är sparsamt möblerad, företrädesvis försedd med målade porträtt av kungen själv, som spelas en smula försiktigt av Jonas Nerbe, en försiktighet som både Lars Bethkes strame Jöran Persson och Malin Foxdals väna Karin Månsdotter delar.
Kontrasten mot den inte alltid så rolige narren Herkules ( Jonas Åhnberg) och Birgit Carlsténs kraftfulla rollfigurer Dionysius Beurreus (Eriks lärare)och Märta Sture är inte bara avsevärd, det skapar också en brist på balans i spelet. Att scenerna dessutom rent textuellt blivit alltför tunna försätter hela föreställningen i en olycklig stillhet.
Avsaknaden av scenisk dramatik och den bristande karaktärsteckningen kräver, om man vill hålla publiken pigg, något som ersätter detta; en skör stämning eller suggestiv atmosfär. Sådana subtiliteter kräver mer än rök i motljus.
Programmets korta text om Erik XIV som en renässansmänniska och kompetent statsman lämnar heller inga sceniska avtryck av betydelse. Den berömda ärtsoppa som alluderas på vid några tillfällen blir så – musiken undantag – en olycksalig bild för denna sceniska abdikering: tunn och utan ärtor.
