Djävulsmusiken
Mattias Kling läser om Black Sabbath - 45 år av underhållning
I begynnelsen fanns tre toner.
Det så kallade djävulsintervallet – tre heltoner över en halv oktav – ger en dissonant klang, ondskefull och oroande. Den ansågs under medeltiden göra så konstiga saker med sin åhörare att den bannlystes av kyrkan i ett förment försök att skydda allmänheten mot hin håles fördärvande inverkan.
Just denna så kallade tritonus, eller diabolus in musica, är inte bara själva benen i Black Sabbaths karriär utan även själva födelsen för det vi i dag kallar heavy metal. Den där lite fulare ankungen som utvecklades parallellt med Led Zeppelins och Deep Purples urkundshårdrock och som genom årtiondenas filtrering har blivit en massrörelse som säljer ut vilken fotbollsstadion du än kan tänka dig via grupper som Metallica och Iron Maiden. För att nämna några få.
Hela denna massrörelse utgår från just dessa tre toner och just detta band. Dess självbetitlade signaturmelodi, ursprungligen inspirerad av Mars från Gustav Holsts Planeterna-svit, är själva startskottet för genren. Ondskans själva ground zero, dess eget big bang.
Bara det är en historia värd att berätta, vilket också har gjorts en rad gånger. Förutom självbiografier från exempelvis gitarristen Tony Iommi och sångaren Ozzy Osbourne har bland andra Joel McIver tagit sig an berättelsen om hur ett gäng slashasar från Aston, Birmingham, kom att revolutionera musikvärlden och missbrukade bort sin karriär på köpet och födde en helt ny, för sin mest ikoniske och allmänt kände frontfigur.
Mick Wall, brittisk musikjournalist vars karriär inleddes 1977 som medarbetare på musiktidningen Sounds och författare bakom böcker om alla från Marillion till nyss nämnda Metallica och Lou Reed, säger sig här ta ett helhetsgrepp på ensemblens 45-åriga historia. Och nog lassar han famnen full med anekdoter och detaljer från alla epoker i gruppens existens.
Alla korten läggs på bordet. Det är droger, sprit, svek, uppgång, nedgång, skitsnack, avundsjuka, koksparanoia, hyllningar, hat, kärlek och uppblåsta egon utkavlade över mer än 350 tätt skrivna sidor utan egentlig andningspaus. De dråpliga/genanta episoderna staplas på varandra och utgör ofta själva fundamentet i historien än detaljutsmyckningar.
När allt ska ut och betas igenom – från uppväxten i efterkrigstidens Storbritannien till comebacken med albumet 13 förra året – finns det inget utrymme för egentlig eftertanke. Wall driver sin skröna genom det inflytelserika tidiga 1970-talet, comebacken med Ronnie James Dio som sångare ett decennium senare, Ozzys solokarriär, bandets förfall och sedermera mer affärsmässigt drivna strategi med samma goda humör och entusiasm.
Stilistiskt är det emellanåt närmast pompöst, likt i första kapitlet där högtravande och bitvis fnissvänliga liknelser (”lidelsefull som en döende svan”, ”en sann musikalisk alkemist”, gitarren var både ”en trollstav och ett dödligt vapen”). Troligtvis ska det skapa stämning och genomtänkt beskrivning, men ger snarare ett irriterande resultat.
Då är Wall bättre på att klargöra alla turer i Black Sabbaths evolution, destruktion och sedermera pånyttfödelse. Med tanke på sin unika insiderposition, i början av 1980-talet jobbade han som pr-ansvarig för det då Ronnie James Dio-frontade bandet, har han en rad personligt upplevda episoder att beskriva och egna personligt grundade slutsatser att dra runt övriga skeenden.
Det är förvisso en bok som har sina brister, ungefär som själva biografiobjektet självt, som faktiskt är precis vad den utger sig för att vara: den mest kompletta historiebeskrivningen över metalscenens chefsarkitekter.
Tacka fan för de där tre tonerna. Och Ozzy Osbourne, Tony Iommi, Geezer Butler och Bill Ward (och alla andra medlemmar som bidragit till gruppens historia) för att det 44 år senare är lika underhållande att läsa om den som att lyssna på Black Sabbath.
