Jag har inga bildbevis från fantastiska fester
Ingen behöver se att jag varit på bar i Barcelona eller badat isvak i Sverige
Ibland känns det som att uttrycket ”Pics or it didn’t happen” stämmer.
Vi som är 40-plus hade inte Instagram när vi var 20 år och ”coola”. Vi har inga bilder i flödet som visar att vi har levt ett liv innan. Jag tänker på det när jag får nya yngre vänner som följer mig på insta.
Om mitt bildflöde ska beskriva vem jag är så är jag en sorglig figur. En grå, trött småbarnsmor som på sin höjd lever farligt genom att dela bild på en söt katt. Kontrasten är stor mot de yngre vännerna som tycks tro de är först med att upptäcka världen, dansa på barer i Barcelona, natthångla på en strand runt en eld i Florida. De tror de är unika och ”living on the edge”.
Ingen av dem vet att vi 40-plus också gått på klubb tills natten blivit dag. Jag har inga bilder från när jag seglade runt öar i Italien, eller vandrade i norska fjällen i snöstorm. Inga bilder från hasch-smogen över Roskilde och den nedlagda Hultsfred-festivalen. Eller punkfesterna i Berlin.
Problemet är att jag anstränger mig allt mindre för att övertyga andra om att mitt liv visst är intressant. Jag förmår inte längre ens lägga upp bilder på saker som betyder något.
Det började i julas. Alla mina tre syskon, inklusive min syster som bor i USA, var samlade med sina respektive och barn hos mor och far för att fira julafton. Vi var sammanlagt 17 personer, tio vuxna och sju barn. Varje måltid var som en fest, vi satt uppe till småtimmarna och pratade om allt mellan mode och jord.
Men jag kunde inte, ville inte, lägga upp en enda bild, för det kändes inte rätt. Många i bekantskapskretsen har förlorat anhöriga och föräldrar i Covid, ska jag då trycka upp en bild i ansiktet på dem om hur härligt det är med en stor familj?
Förr tänkte jag att det var finare att lägga upp bilder som visar sociala relationer i stället för nyinköpta prylar. Alla har inte pengar men alla har sociala relationer, visst? Med tiden har jag insett att det där inte är sant. Alla har inte vänner. Ensamheten är ett växande problem.
Efter julen när jag skippat inlägg om familjen la jag i stället upp bild när jag badade isvak. Jag hade tränat mentalt och fysiskt på att klara det. Första gångerna jag gick till sjön doppade jag bara fötter och händer. Därefter ett snabbt dopp. Sedan ökade jag tiden successivt i vattnet.
När jag nådde målet var jag stolt och delade en bild på Instagram. I min värld är vinterbad något demokratiskt och tillgängligt, vem som helst som inte har hjärtproblem kan vinterbada. Men av reaktionerna av att döma verkade inlägget betraktas som skryt – och ett försök att spela någon ”jag inte är”.
Kanske är det trots allt åldern, men nu har jag landat i att inget behöver ha hänt. I alla fall inte för någon annan. ”It didnt happen” på sociala medier är helt ok.
