Kan en bra berättelse rädda planeten?

Om filmen ”Greta” och symbolernas betydelse för en fossilfri framtid

Av: Karin Svensson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Greta Thunberg på Mynttorget i Stockholm i oktober i år.
Foto: TT
Greta Thunberg på Mynttorget i Stockholm i oktober i år.

En augustidag för drygt två år sedan satte sig en tonårsflicka utanför riksdagshuset i Stockholm och förklarade att hon inte tänkte gå till skolan så länge politikerna inte tog klimatkrisen på allvar. Tretton månader senare stod hon inför FN:s klimatmöte i New York och slungade ut en hel generations klimatvrede över de samlade världsledarna.

Det är lätt att glömma bort hur otroligt fort det gick när Greta Thunberg genomgick förvandlingen från anonym skolflicka till klimatrörelsens superstjärna. Men Nathan Grossman, han minns. Tillsammans med Greta och hennes familj fick dokumentärfilmaren uppleva virvelstormen från insidan.

– Om man hade hittat på den här historien, med allt det som skedde under det här sjukt galna året, så hade man blivit stoppad redan på manusstadiet. Det hade varit för orealistiskt, säger Nathan Grossman och skrattar på andra sidan Zoomlänken.

I filmen ”Greta”, som hade premiär i går, följer han henne från de första ensamma dagarna på Riksgatan, i den växande kretsen med likasinnade, ut i Europa på klimatkonferenser och manifestationer, och på den skakiga segelturen över Atlanten. Han skildrar möten med Frankrikes president Emmanuel Macron och filmstjärnan Arnold Schwarzenegger, men också käbblet i elbilen mellan tonåringen och hennes pappa, Svante Thunberg.

– Det var väldigt roligt att få sitta i baksätet och höra den där ocensurerade dialogen. Jag tror att alla kan känna igen sig i det, från när man har åkt på familje­semester med någon kompis. Jag kände snabbt att ”det här kommer att vara en viktig del av berättelsen”, säger Nathan Grossman.

Hur känns det att ha med Arnold Schwarzenegger i sin debutfilm?

– Det känns ju helt surrealistiskt, särskilt som jag fick klippa ner honom till någon minut. Det säger något om den här historien, att jag tänkte ”nä, vi har inte tid med Arnold, vi måste vidare”.

Aronofsky menade att framtida generationer kommer att se bilden av flickan i den gula regnjackan på samma sätt som vi i dag betraktar fotot från 1972 av den napalmskadade vietnamesiska flickan Phan Thi Kim Phúc – som en symbol för ett kulturskifte

Greta Thunberg må vara mån om att minimera sitt klimatavtryck, men hennes popkulturella avtryck är desto större. Hennes rasande ”How dare you”-tal har samplats och remixats som death metal och dansmusik, och hon har till­ägnats enorma väggmålningar i Bryssel, Bristol och San Francisco. Både Thunbergs beundrare och hennes belackare skapar ständigt nya internetmemes, gärna utifrån fotografiet där hon ger Donald Trump en dräpande blick (och med hans främsta slagord utbytt till ”Make America Greta again”).

I december förra året skrev filmregissören Darren Aronofsky (”Black swan”, ”The wrestler”) en debattartikel i New York Times om hur starkt berörd han hade blivit av Greta Thunbergs budskap. Aronofsky menade att framtida generationer kommer att se bilden av flickan i den gula regnjackan på samma sätt som vi i dag betraktar fotot från 1972 av den napalmskadade vietnamesiska flickan Phan Thi Kim Phúc – som en symbol för ett kulturskifte.

Frida Buhre forskar om den unga klimatrörelsens politiska estetik, och hon tror att just bilden av Greta Thunberg är ett viktigt skäl till att hon har lyckats väcka ett brett engagemang.

– Hon är både oerhört stark och oerhört sårbar i sitt visuella uttryck, där hon sitter med sina flätor, gula regnjacka och egengjorda skylt framför riksdagen. Som en blandning av ”Flickan med svavelstickorna” och Pippi Långstrump – både ett sviket barn och en rebellisk sanningssägare som inte viker sig för makten.

Greta Thunbergs eget engagemang väcktes av bilder på svältande isbjörnar som driver runt på isflak. I dag sprids bilder av kängurur som flyr undan skogsbränder för att visa på de akuta problemen i klimatkrisens spår, genom att vädja till betraktarens känslor.

– Just isbjörnsbilderna har fått mycket kritik för att det inte är det viktigaste problemet som vi står inför. Oftast är det någon liten tråkig, ful insekt eller mikroorganism som är helt central för ekosystemen. Men de här bilderna, och de berättelser som de innefattar, spelar på väldigt mycket mer hos oss – på våra känslor för vissa djur och på vår känsla för vad som är rätt och fel.

Greta Thunberg har lyckats skapa en tydligare dramaturgi, i sin skoningslösa kritik av föräldragenerationen

Suggestiva bilder och spännande berättelser kan vara avgörande för hur vi människor förmår att ta till oss ett budskap eller vetenskapliga fakta. Den globala uppvärmningen har funnits på den politiska dagordningen sedan 1990-talet, men Greta Thunberg har lyckats skapa en tydligare dramaturgi, i sin skoningslösa kritik av föräldragenerationen.

– Klimatrörelsen har saknat ett slags fiende, det har varit svårt att mobilisera mot någon. Greta drar en konfliktlinje gentemot vuxenvärlden, en vuxenvärld som inte tar sitt ansvar – där finns en produktiv konfliktdynamik.

Det säger Johannes Stripple, som är statsvetare och forskar kring hur samhället hanterar klimatutmaningen. Han har bland annat tittat på hur företag och kommuner formulerar sina berättelser om det postfossila samhället, och har anordnat workshops där klimatmodellerare och romanförfattare har fått träffas och lära av varandra. Johannes Stripple menar att vi behöver mer än vetenskaplig kunskap för att bli engagerade i klimatfrågan.

– Vi behöver uppleva den med alla våra sinnen. De vetenskapliga scenarierna placerar inte människor i händelsernas mitt, men en romanförfattare måste alltid berätta utifrån personer som driver berättelsen framåt. Och folk sveps in i en roman på ett sätt som man inte sveps in ett scenario över energiproduktionen 2050.

Han och kollegorna har i forsknings­projektet ”Climaginaries” använt kulturens grepp och fantasins kraft för att kommunicera klimatfrågan, bland annat med reseguiden ”Rough Planet Notterdam” (se faktaruta) och den vandrande utställningen ”Carbon ruins”.

På ett fiktivt museum, öppnat 2053 i ett fossilfritt Sverige, visas vardagsföremål från förr: nylonstrumporna, hamburgaren, bonuskort på flyget.

– Vi försöker skapa distans till något som vi i dag uppfattar som något normalt och vanligt, för att besökaren inte ska stanna i att se framåt mot en fossilfri värld, utan befinna sig i den framtiden och se tillbaka, säger Johannes Stripple.

Filmaren Nathan Grossman berättar att Greta Thunberg är väl medveten om behovet av att hitta nya sätt att berätta historien om klimatkrisen. Det var därför hon lät honom följa henne i hasorna under sitt turbulenta år.

– Greta själv förstår klimatfrågan via fakta, men hon fattar att andra människor också kan förstå frågan via henne – att hennes egen historia kan göra skillnad.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.